Varning för innehåll av sexuell karaktär
Sista resan
Båten glider lite för snabbt in mot kajen. Jag
orkar inte resa mig från fördäcket och hiva iland tampen. Du ligger under däck
och är just däckad.
Till Portugal, sa du. Till Portugal och fiska små
fina bäcköringar. Inte en världsomsegling på absint och konserver.
Thailand eller Malaysia? Svårt att säga. Du tar ut
kursen och jag fattar nada. Befolkningen skrattar när vi kolliderar med bryggan.
De äntrar oss och tjattrar ivrigt, erbjuder oss än det ena, än det andra. Jag
vill bara sova, men det känns inte som en bra idé.
Vaknar när det har mörknat, hamnen är upplyst av
mängder av lampor i alla färger. Jag ligger i en strandstol och man har hängt en
massa blommor kring halsen på mig. ”Hawaii” tänker jag slött men försöker
fokusera på nuet i stället. Du sitter mitt emot omringad av unga flickor i
utmanande klädsel. Hamnhoror. Du har aldrig haft fördomar mot människor, och det
älskar jag dig för. Horor har snarast varit upphöjda in din värld, då de alltid
har varit generösa mot dig.
Alla har glas med färgglada drycker, och genast
erbjuds även jag ett glas. Du säger ”God morgon, älskling” och höjer din rosa
dryck mot mig. Flickorna skålar ivrigt och ett par försöker krama om mig. Jag
värjer mig och förstår att du är inblandad som vanligt.
Du vill se mig med de här flickorna. Du älskar att
se mig med andra kvinnor, medan du lutar dig tillbaka med en drink eller en kall
öl och den evigt pyrande cigarretten.
Jag har inga avsikter att lapa i mig från deras
paletter av all världens veneriska sjukdomar, så jag börjar se mig om för att
samla ihop mina tillhörigheter.
Väskan saknas. Förstås! Jag påkallar din
uppmärksamhet och du får en stab av ungar att börja leta. Snart har jag en hög
av svarta föremål med remmar i knät. Inget som liknar min väska dock. En kamera
som tycks ha legat i vatten, en aftonväska med metallkedja, en sorts sele... en
strap on dildo, nej, den är inte min... Trött föser jag ner högen i golvet. Då
ser jag väskan. Alla fack är öppna. Passet saknas, liksom mina två Mastercards
och de 110 kronorna i svenska pengar som hade följt med på resan. Jaja... vi ska
ju aldrig återvända, den här resan är totalt förutsättningslös, förutom att vi
båda vet att vår tid är begränsad till som bäst några få månader.
Jag reser mig på svaga ben och besöker skjulet som
agerar bekvämlighetsinrättning. Fötterna på varsin sida av helveteshålet, och så
lätta på trycket.
Vart ska vi härnäst? Efter strandhugget i
Marseille, där du skaffade äkta Absint, har inget varit sådär klockrent längre.
Att segla är att leva, sa du, navigare vivere est, vart du nu hade snappat upp
det. Jag är livrädd för segling, ja sen vi korsade Vänern i stormen för många år
sedan är jag ganska lite road av att färdas på vatten över huvud taget.
Du vet på råd. När du mönstrade på som liten grabb
var du fruktansvärt rädd och sjösjuk. Du spydde tarmarna ur dig och matroserna
tyckte synd om dig. Det hjälpte att ta en rejäl sup, och på den vägen blev det.
Nu även jag, alltså. Jag har varit på lyset sen midsommar, och vi har tagit oss
nästan tvärs över jordklotet, tror jag.
Hela sällskapet är på benen när jag kommer
tillbaka. Du lägger armen om mig och vi tar några danssteg till den avlägsna
musiken. Vi ska gå på lokal. Jag vet varför, du ska mjuka upp mig och få mig på
gott humör. Jag i min tur ska se till att du blir så packad att jag får dig
tillbaka till din koj utan vidare utsvävningar. Ja, lite utsvävningar får det
väl bli, det är ju ändå du som står i mål för hela äventyret.
Vi dansar och dricker. Du är den ende man jag
egentligen har dansat med. I ungdomen var jag lite motvillig, men upptäckten att
vi faktiskt var så otroligt samdansade gjorde det till ett rent nöje. Du brukade
alltid skrämma mig med att du skulle dra upp min klänning och visa hela
stadshotellet att jag inte hade några trosor. Jag kiknade av skratt och skräck,
trots att jag visste att du var alldeles för svartsjuk för att lämna ut mig på
det sättet. Du har alltid gett mig en känsla av både trygghet och äventyr. Vad
mer kan en flicka begära?
Dansar och dricker. Du betalar två flickor för en
lesbisk uppvisning, och du är överallt på mig under tiden. Du missar i stort
sett hela föreställningen, men det gör inget. I din värld är det jag som tittar,
njuter och inspireras. Du är oförtröttlig i dina föresatser att göra mig
bisexuell.
Ibland leker jag med för att roa dig, du är så
vacker när du är kåt, och inget kåtar upp dig som att se mig i en sextionia med
en annan kvinna. I sådana här sällskap brukar jag ändå avleda dig, jag har inte
samma förtroende för prostituerade som du.
Jag ställer mitt glas på bordet och kryper ner
mellan dina ben. Nu kan du njuta av sceneriet medan jag kärleksfullt tar din
halvslaka lem i munnen. Jag vet att den kan uppnå ett lite matigare stadium, men
din ålder och kärlkramp medger inget praktstånd längre. Jag älskar dig ändå. Vi
har gjort allt, upplevt det mesta och har ändå en lång, eller kanske kort, resa
in i solnedgången kvar tillsammans.
Du håller alltid på dig. Under alla år har du
aldrig lämnat din säd i min mun annat än på söndagarna. Det är din variant av
Kärlekens Tao. Jag glömmer aldrig när jag som tonåring satt i din omoderna
lägenhet och läste Jolan Changs böcker, utan att riktigt förstå vitsen, men allt
du sa och gjorde var ju rätt i min värld...
Jag reser mig upp och dricker av min Pina Colada.
Du kräver ingen omedelbar fortsättning, du lever fortfarande efter ditt Tao. Jag
vill nu bara få dig full och glad nog att kunna lämna den här byn bakom oss. Jag
vinkar till mig servitrisen och pekar på matsedeln. Jag vill ha en påse
kycklingvingar med till båten. Du vill alltid ha mat mitt i natten efter
krogbesök och fester. Alla dessa nätter jag har stått och stekt fläsk, grillat
korv, värmt kålpudding...
Nu blir det enkelt att få med dig till båten. Mer
oralsex, gärna från varsitt håll, och så friterade kycklingvingar. Självklart
tror du att jag har gått igång på din frikostigt sponsrade sexshow. Jag låter
dig leva i den tron. Jag älskar dig precis som du älskar mig. Du kan bara inte
leva dig in i vad jag verkligen vill, tänker och uppskattar. Du är lite för
uppfylld av dig själv. Förr hade jag svårt att leva med det, men det stör mig
inte längre. Inget stör mig längre. Jag är tacksam för varje dag under solen och
den azurblå himlen. Vi ska aldrig komma hem från den här resan, inte om man
menar hem som Sverige.
Jag häller upp en stor grogg åt dig och en öl åt
mig själv medan du vinglande hit och dit pinkar i vattnet från akterdäcket. Jag
dricker ur glas, för du har aldrig gillat att tjejer halsar en öl. Det störde
mig förstås i ungdomen, jag hade alltid taggarna ut när det gällde jämlikhet och
jämställdhet. Du har alltid varit konservativ inom vissa områden, men helt galet
liberal inom andra. Man får ett annat lugn med åldern. Nu är det inte mycket som
bekommer mig.
Du märker inte när jag lossar förtöjningarna och
låter oss glida ut på redden. Här är vi säkrare för överfall och stölder, något
som du allt oftare glömmer att kalkylera med. Jag kastar båda ankaren och
noterar att vi ligger bra i förhållande till de större fartygen. Det är skönt
också, att du inte är så paranoid längre när det gäller vår säkerhet.
Du röker och gnager kyckling om vartannat, och
dricker för säkerhets skull både öl och grogg ur olika glas. Jag börjar dansa
framför dig, och du stämmer upp en sång med din hesa, sensuella röst. Sakta drar
jag av mig den korta klänningen. Jag ålar mig mot dig ett ögonblick och låter
dig känna på min kropp innan jag fortsätter dansen. Jag drar ner ett axelband i
taget på bikinibehån. Du är helt fascinerad fast du har följt de här bådas
uppgång och fall. Lite uttänjda och lätt rynkiga runt vårtorna smeker de dig
över bröstkorgen för att strax gunga i dansens rytm igen. Du sträcker ut
händerna efter mig och utstöter ett klagande, längtansfullt läte.
Jag låter dansen gå över till en enkel, smattrande
form av flamenco, som jag lärde mig i Marocko, där vi låg ett par veckor i
början av vår resa. I brist på kastanjetter klappar jag takten med händerna. Nu
får du vänta en stund, trosorna kanske, men bara kanske kommer att åka av. Du
vet ju att riktig striptease slutar vid trosorna.
Så vänder jag ryggen åt dig och böjer mig ner till
durken. Sakta knäpper jag upp spännena på de högklackade skorna. Jag sträcker
mig upp i hela min längd och stiger mjukt ur dem. Jag lägger mig ner på durken
och drar i trosorna, ömsom i sidobanden, ömsom i grenen. Jag snurrar runt,
ställer mig på alla fyra med bakdelen vänd mot dig. Jag drar i grenen så
himmelriket uppenbaras för dina trånande ögon.
Nu är det slut på leken. Du reser dig från bordet,
förvånansvärt stadig på benen, och lyfter mig som ett barn. Du dumpar mig i
kojen och börjar förse dig av min kropp utan att ta av trosorna. När du tränger
in följer tyget med. Det känns strävt. Jag får tag i rosetten på ena sidan och
knyter upp den. Trosan blir hängande runt andra låret, och nu är den inte
föremål för ytterligare uppmärksamhet.
Du tar mig som i ungdomen. Du är stor och du är
hård. En sorts frenesi har gripit dig. Din intensitet får mig att komma igen och
igen, tills jag tappar uppfattningen om tid och rum. Så faller du ihop över mig,
din säd fyller mig samtidigt som en kraftig spasm drar igenom hela din
kropp.
Lämnar du mig? Du lämnar mig! Hur kan du lämna mig
nu, när du aldrig har varit närmre? Jag håller hårt om din ödsliga kropp, känner
den kalla doften av gammal tobaksrök och alkohol. Du är inte längre där, ändå
förmår jag inte släppa din kropp. Timmarna går och medvetandet varierar. Solen
går upp, plötsligt, som den gör i de här trakterna. Jag känner ett stygn av
hemlängtan, till våra mjuka soluppgångar, till svalkan och grönskan. Hemma, var
är hemma nu, utan dig? Oändligt mjukt och försiktigt lyfter jag din kropp åt
sidan och reser mig upp från kojen. Jag lägger den tunnslitna, pantermönstrade
gamla filten över och står ett ögonblick villrådig i ruffen.
Så sätter jag segel, ställer mig till rors med
kursen rätt österut i Stilla Havet.
Efter tolv timmars seglats har jag öppet vatten åt
alla håll. Jag har spanat efter stjärnorna som du så ofta visade mig och
berättade historier om. Var är den där starkt lysande stjärnan, den där som du
kallade ”alla sjömäns lilla älskling” Kanske är det fel tid och fel farvatten?
Månen lyser stor och stark över oss. Det är kolsvart natt.
Jag sätter mig i aktern med flaskan bredvid mig
och ett glas absint i handen. Månen liksom drar mig mot sig, och medan tiden går
och glasen töms växer beslutsamheten.
Ekolodet ger inget utslag alls, och det är nästan
vindstilla. Seglen är revade och däcket rensvabbat. Jag tar den stora korphackan
med mig och går ner under däck. Lyfter på durktrallarna ner till kölen och
börjar beslutsamt hacka hål i skrovet. När tre bordplankor tar in varsin kraftig
vattenpelare går jag upp till ruffen. Noga drar jag igen luckorna och förseglar
dem. Jag tömmer det sista glaset och kryper ner i kojen bredvid din kalla kropp.
Laudanum. Panterfilten lindar jag om de båda förbrukade kropparna. Jag känner
domningen sprida sig i min. Är du där utanför? Väntar du på mig? Jag kommer nu.
2011-11-09 poeter.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar