Saknade minnen

Finns det orsaker till att det är så svårt att minnas barndomen?
Det kommer så olika signaler.
Var jag inte den jag trodde?
Den snälla, den som kunde leka med alla, diplomaten...
Kanske var jag en översittare? En mobbare?
Vem var jag ?





Gräva upp eller ner?

Jobbar så hårt

Jobbar så hårt för den där texten

med bilderna som måste till

Jobbar så hårt för min längtan

Så svårt att minnas fastän jag vill

Var jag verkligen barn en gång

eller är det något jag hört i en sång?



Jobbar så hårt för att hitta orden

för känslor, för dofter som var

Någonstans trodde jag i min enfald

att inombords fanns de kvar

Har den tiden, det livet alls hänt

Som jag försöker sätta på pränt?



Jobbar så hårt för att minnas

men bilden jag får är så skev

Jag tror det var nåt som gick sönder

Det var därför det blev som det blev

Är jag ett defekt stycke liv?

Är jag född självdestruktiv?



Jobbar så hårt för bilder

Kameran förstår inte vad

jag söker på platser där vi lekte

Klickar håglöst mot grenar och blad

Bär du på samma minnen som jag?

Ska jag våga fråga dig en dag?



Jobbar så hårt för att orka

Försöker att laga min själ

Rädd att jag själv ska hugga

av min akilleshäl

Skulle jag helt låta bli?

Starta om, bara gå förbi?



Jobbar så hårt för att leva

För vad det nu kan vara värt

För att kunna älska och älskas

För allt som jag tror jag har kärt

Kan jag till slut acceptera den jag är

och våga finnas, leva och andas här?


2010-10-12 poeter.se