Evolutionärerna 2

Vildren


Jag är så trött. Får inte i mig näring nog. Konstigt att jag lever alls. Alla andra dog, eller var alldeles borta av feber. Jag såg och hörde när de kördes bort på kälkar och slädar, sen kom det där ovädret... 

Levt på gammalt unket vatten i veckor. Honungen fick jag tag på efter att ha kämpat mig över hela golvet. Det har gått lång tid sen dess. Snöoväder kom och gick, febern steg och sjönk. Jag fick upp bakdörren och kom åt snön, den var ren och frisk. Så småningom kom jag att orka vara uppe en stund varje dag. Torrmaten är slut. Vi skulle stanna en vecka, vi var åtta stycken. Nu är det försommar. 

Jag orkade inte ropa. Ingen letade på loftet, och jag blev lämnad att dö. 
Nu kommer det nog ingen häråt på länge. Semestern, kanske. Men det är väl inte mer än maj, skulle jag tro. Mobilen är död. Strömmen är borta. Jag fattar inte hur de har kunnat missa mig. Inte ett plan, inte en helikopter på all den här tiden. 

Nu måste jag få krafter, så jag tar mig till bebodda trakter. Nässlor, våtarv och vad mer? Vad åt han, den där mannen, han som blev så frisk från alla sina dödliga krämpor? Blad, som sallad bara, med klorofyll och annat. Omväxling till all den där campingmaten och proteinpulvret. Fan, jag måste ha tappat trettio kilo i muskler, och allt synligt kroppsfett. Jag ser ut som en levande död! 

Åh, magen... Ajj... Det går ju inte! Måste vara försiktig! 
Men att inga patruller varit förbi... 
Jag får se till att få lite sol på kroppen. Det kommer att göra nytta. 

Lite torra pinnar och töre att tända med. Det har gått åt en hel bokhylla att få fyr i kaminen. Bara gamla böcker, inget som inte finns att hitta på närmaste loppis. Den huggna veden är långt ifrån slut, det är tändveden bara. Jag har ju inte orkat spänta med mina ynkliga armar... Nu ska jag bara jobba på att komma i form. Lite, lite i taget ska jag återta min kropp. Sen ska jag hem!

Jag har drömt så mycket under sjukdomstiden. Det var människans sista dag på jorden. Alla vandrade tills de stupade, sen var det som om jorden rämnade och kroppar störtade ner i underjorden. Jag kände en sån stark lust att kasta mig ner i den bottenlösa massgraven. Jag kände människornas ondska, jordens vrede, jag kände mig ovärdig att leva kvar. En röst inuti huvudet sa: "ligg stilla, ligg kvar här, du ska leva. Ligg kvar och läk, du ska leva... "

Det var både verkligt och overkligt. Jag hade så hög feber, och huvudet värkte konstant. Mitt hår är grått, det är irriterande vildvuxet. Skägg har jag aldrig fördragit. Här uppe är det ingen fördel när det bara fryser istappar i det när man far på skotern eller skidorna. Men gråhårig före trettio, det hade jag aldrig trott. Far min var ju ramsvart i huvudet till sin död. 

I morgon ska jag dra ut alla de nerskitna och nerpissade klädtrasorna och elda upp dem. Bara det kommer att göra mig flera gånger piggare. Komma ner till älven och tvätta av sej är väl en utopi, men om några dagar så, på råkost...

Jag borde skriva dagbok. Alla anteckningar har jag ju gjort i mobilen, och block och pennor har jag inte släpat på sen skoltiden. Jo... Akvarellblocket och de pennorna... Men då får det förstås inte bli fuktigt. Och lite ont om ark blir det väl också. Får skriva stolpar och renskriva hemma sen. "Överlevaren" ska jag kalla min bestseller... Hahaha ja säkert... Men någon sorts dokumentation måste jag göra, åtminstone för mitt eget förstånd.  


Lämmelfolket

De sa inte mycket, men de verkade ändå veta precis vad den andre förväntade sig. De småväxta figurerna packade en fora, en av dem gick ut och visslade långa vackra drillar tills en stor, vacker sarv uppenbarade sig. Han ställde sig snällt mellan draglinorna och selades av flinka fingrar. 

De två minsta fick sitta på lasset, men de större travade efter renen som drog den ganska speciella farkosten. Framtill hade den ett slags mindre hjul, grovmönstrade i något som liknade järn. Flaket vilade på en tvärslå bakom framaxeln och  på de grova medarna av små trädstammar. En sorts bakkälke, skulle den nog kunna kallas.  
Det bar utför, lite tvärt emot vad årstiden bjöd, men de hade ett stort lass som måste dras hem så fort som möjligt. Ett lass med märkliga, farliga saker, som ingen av dem ville se eller röra, egentligen. 

Barnen sjöng på en ramsa, skrattade och lekte handklapp-lekar, och de stora blev bättre till mods och kunde falla in i ramsorna, och de tog snart upp sånger ur den långa folkvisetraditionen. Det fanns alltid en sång som passade in, och nu blev det en visa om hur lämmelfolket gjort sig förtjänta av renarnas hjälp och vänskap. 

Vid foten av fjället slog man läger, och det var dags för kvällsmat och vila. 
Alla hade yllefiltar i glada färger och mönster, och de svepte dem om sig på bäddar av ljung. Snart sov de alla gott, medan de små svarta hundarna vilade på ett halvt öga. 


Morgonen kom med lätta dimskyar och en allt mer värmande sol. Småttingarna fick varsin rejäl slev honung i morgondrycken och alla gnagde på rullat tunnbröd med någon fyllning. Kanske var det mesost och vårlök...

Så blev det plötsligt isande tyst. En av de äldre började tala inåt. Alla koncentrerade sig, för han var ytterst lågmäld och fåordig. Det rök nere i dalen. Någon eldade annat än ved och ris. Två spanare skulle skynda före, och ingen kommunikation annat än inåt var tillåten. Inga visor, ramsor, inget gnäll. Förstått?
Barnen nickade storögda. Vad var det som hände? Vad fanns där nere? 


Vildren

Vilket slit! Tänk att lite kläder kan vara så tungt att släpa på! Och stela av gammal skit är de. Ska bli skönt att bli av med eländet! Tänk att jag var så dålig! Låg och sket på mig om och om igen tills magen var tom. Slickade i mig vatten från fältflaskan och sket ut det med. Ja, så svag var jag att jag pinkade i sängen också. 

Måste ju ha haft nåt skit i kroppen, eftersom jag däckade på loftet redan när grabbarna kom. Jag hörde som på långt håll hur de höll på att packa upp. Jag orkade inte få ur mig ett pip, det var som om luften hade slagits ur lungorna. 
Att de inte letade efter mig! Och varför lämnade de allting kvar? De hade inte lämnat disk, ingenting som tydde på att de hade varit där mer än packningarna och de öppnade ölburkarna. Bara gått ut och försvunnit? Fast drömmen sa annat... Stapplat, ramlat, jämrat sig... Hur kunde de också vara smittade, som kom nerifrån sörlandet? En sån där pandemi kanske... Jag vet inom mig att de är döda. 

Usch så äckligt det luktar av de här friluftskläderna! Inte mycket som är naturligt i dem. Syntetisk vadd, konstgjorda fibrer. Aldrig naturmaterial. Konstigt det där. Jag har aldrig trott på det egentligen, men visst, det blir ju åtskilligt lättare packning. 
Jag sparar de riktiga plaggen och filtarna. Kronans sovsäck går inte av för hackor, den klarade sig med nöd och näppe bara för att jag inte orkade krypa ner i den. 

Nässelsoppa igen. Den hade ju smakat bättre med lite hackat ägg och redning. 
Och en sallad på våtarv och vårlök. Jag borde göra björkbladsté för att rena blodet. Visst var det så man gjorde? Eller samla saven nu före midsommar. Förr jäste man den till en stark brygd, björkelixir. Men usch, det skulle slå ner mig direkt.
Sav, däremot, färsk och livgivande. Få se nu... Ett hål in i stammen, en träplugg som en pip och så ett kärl. Värt att prova!

De fetbladiga växterna här är ätliga allihop. Inte så värst goda, men som solen skiner måste de ju vara fulla av näring. Synd att det aldrig blev några bärbuskar vid stugan. Far tyckte inte det passade sig, turisterna skulle uppleva vildmark, inte koloniträdgårdsmiljöer. Jag ska nog trotsa far och sätta lite vinbär. Här får de både lä och sol. Och av bladen kan man brygga så gott té...

Så där, det var väl fan om jag inte skulle få en deciliter sav innan lunch!
Nu kan jag raka ihop brasan, snart ska det bara vara aska kvar av skräpet.

Men... Vad var det? 


Lämlar 

Ser du? En överlevare! Vi måste stanna och vara alldeles stilla, ifall där finns fler. Mager som en sticka, blek som ett lik. Härifrån kom ju ett helt byke stadsbor. Sju stycken, nog hade de hamnat där de skulle. Men denna? Hår och skägg som en sån där kollektivmänniska. Ja, de där som hade dragit ut i massor för länge sen. Färgglada, optimistiska och ganska okunniga om naturen. Men de hade ju ändå visat att även människan som art hade sina goda sidor. 

-Den här, han var nog inte en sån. Han hade övervintrat, och rensade sitt bo. Visst var det så. Och inget att äta hade han, annat än växterna utanför väggen. 
Det här var intressant. Vi borde rådgöra med de äldste.
-De äldste är för långt borta. Tänk om han tar in oss! Han kan ju ha förmågan fast han är rå. Vi får fatta egna beslut!

Tiden går. De båda sitter under ett klipputsprång och iakttar den långsamme mannen vid elden. Men så plötsligt... 
Marken ger efter vid en mockasinklädd fot, och en rund sten rullar nerför slänten mot elden. Mannen stelnar till, och strax har han dragit sig tillbaka till huset.



Vildren

Det dunkar i bröstet och susar i tinningarna. Jag har lagt regeln på dörren och sett över fönstren och bakdörren. Jag hör röster, så stressad blev jag. Rösterna talar inte till mig, men om mig tycks det. Jag lyssnar in dem... 

De vet inte om jag är ensam. De vet inte vem jag är, och de vet inte vad jag gör här. Det är ingen räddningspatrull. Kanske plundrare, som kommer för att stjäla kvarglömd utrustning ur sportstugorna? Det har ju blivit värre och värre, med flyktingströmmarna och allt. De har inte mer än kläderna på kroppen, stackarna, och knappt det... Men dessa... De talar mitt språk, eller talar jag deras? Är det samiska? Finska? Inte svenska väl... Nej det är bara tankespråk. Konstigt, jag har alltid föreställt mig att jag tänker på svenska. Farsan tänkte på samiska och mor på finska. Det var därför vi pratade så olika dialekt. Ja nu vete fan.

Vad vill de mig då? Jag sitter bra här, jag har vatten och ved. Björksaven är förhoppningsvis drickbar och närande, annars är det bara granskotten och harsyran som ger någon substans i magen idag. Fan, jag som känner mig så pigg! Bad skulle de där spionerna hit och göra? Nej, tyst nu, lyssna och fokusera! 

De tiger. Vet de att jag hör dem? Fan, är det på riktigt? Jag har ingen feber längre, har inte haft feber på ett par veckor, eller kanske mer. Men allt rör ihop sig så...
Drömmar, minnen... Jag måste tänka klart. 

Skotern är borta, och alla skotrarna sörlänningarna kom med, de är också borta. Fiskegrejerna. Varför fiskegrejerna? Inte gick de för att fiska när de kom? De drack öl. Ja knappt. Vad hände? Jag hade gått upp på loftet för att städa och vädra. Så blev jag så yr. Jag hörde dem komma, och jag skulle bara skaka sängkläderna så... 

Men jag stöp på britsen. Jag hörde dem, de stampade av sig snön utanför, sopade overallbenen med piassavan. Swisch, swisch... Och så in och släppte sina väskor i förstugan. Knäppet från ölburkarna. Hostattackerna. Jag hörde dem falla, försöka krypa... Sen föll jag i dvala. Vagt hörde jag släpandet av kroppar, gnisslet av medar, både breda trä och smala metallmedar... Dörren slogs igen så hårt... Det hade inte far tyckt om. 

Vart togs de? Varför inte med ambulanshelikopter? Allt rör ihop sig bara. Jag orkar inte tänka. Fan ta de där spionerna! Jag får ta fram remingtonarn. Ja bara för säkerhets skull, alltså.

Helvete! Vapenskåpet är ju borta! Hur kunde jag undgå att se det? Hela jävla skåpet!   
Ja inte för att där fanns så mycket, men det väger ju bly! 
Inga vapen, inga fiskegrejor. Ja, jaga har jag aldrig varit något för. Fiske däremot, det är ju det jag har levt för, och på, kan man säga, sen barnsben. 
En Remington 700 hade jag i alla fall, ända tills när? Ja den var väl framför allt för att avliva skadade och sjuka djur med. Mest renar. Farsan ville ju liksom ha det som förr. En liten, men stark hjord. Följa dem sommar som vinter. Leva med naturen och årstiderna. Jag blev som han, fast renarna hade jag inte fått i blodet. 
Mamma brukade säga att de var djävulens boskap. 

Mamma flyttade till flickorna i Lycksele när hon blev av med benet. Jag tror nästan hon blev glad, att benet blev hennes biljett till friheten. Och förresten, protesen funkade så bra, att nästan ingen visste om den ens. 
De skilde sig aldrig, och jag tror hon väntade på far. Hon hade ju i princip väntat på honom sen hon var en liten jänta. Hon väntade förgäves. Han dog på fjället. 

Jag har klarat mig gott utan renar, faktiskt. Fiskeexpeditionerna har varit lönsamma. Ibland har jag haft lite skidskola och vildmarkskurser vid sidan, och stugorna har varit fulla i princip hela säsongerna. Denna stuga, det är ju liksom mitt högkvarter här uppe. 
Något hus neröver har jag aldrig skaffat. Det har räckt med lägenheten på Ersboda. Jag hoppas på att kunna pensionera mig vid senast femtio, växla boendet mellan stugan och en fiskebåt i Karibien. Jo, jag var där ett par gånger efter lumpen. Har en kompis  som äger en hel ö! Och jag kan köpa mig en egen, med lyxvilla, tjänstefolk och rubbet, säger han. Men inte fan. Jag gillar inte att bossa runt med folk. 

Fan ska jag göra med inkräktarna då...













Skickat från min iPad