Evolutionärerna 3

Lämmelfolket

-Barnen är trötta, vi måste stanna och slå läger för natten. De våra hittar oss. 
-Men vad om de behöver vår hjälp?
-De gör inget dumdristigt, då skulle de förr hämta hjälp. Vi blir ju inte mer än några timmar bort, och de rör sig så mycket lättare. De är våra bästa spårare. 
-Nå, låt oss slå läger där framme, skogen döljer oss äntligen, och källsprånget där håller oss med friskt vatten. 

Alla vet vad de ska göra, ved samlas, en gryta hängs över den snabbt arrangerade eldstaden och en rejäl risbädd ligger redan runt den i väntan på de färgglada filtarna. Hundarna är bundna i drögen, för att vakta den mystiska lasten. De gnager på varsin brödknalle och smågnabbas med varandra. 
Lilljäntan kammar dem en i taget, och sparar den gråa underullen, som kommer väl till pass i nya tjocksockar. Hon stoppar den i en påse vid bältet. 

Soppan är färdig, det är mest bladgrönt i den, men även lite ärtmjöl och kryddor. Brödet är så segt, att det får lov att blötas i soppan, men är både gott och närande. Sällskapet äter under tystnad, och minstingen somnar i knät på den äldsta. 

De är nu bara fyra vuxna och två barn. Gamlingarna och en man och en kvinna i raskare ålder. Jäntan är född av kvinnan, minstingen förlorade sina föräldrar i den stora olyckan, och kvinnan tog honom till sig utan vidare funderingar. 
Det var en fråga om tid och kärlek bara. Klanen delar alla tillgångar, liksom allt arbete. Ett barn behöver ha sina närmaste dock, någon att ty sig till. 
Lämmelfolket är inte större än andra folk, de förökar sig inte mer än markerna kan försörja dem. Precis som alla de överlevande arterna. 

Människorna, de var tvungna att försvinna. Människornas vanskapta boskap, den också. Det var en sorg att allt detta liv bara måste gå till spillo, men också en välsignelse för jorden, vattnet, luften och livscykeln. 
Lämmelfolket har som mest göra med att vakta och hjälpa de tamrenar som springer hjälplösa i alltför stora flockar. De får lov att ledas, skyddas och i många fall nödslaktas när de råkat illa ut. De starkaste kommer att förvildas och leva vidare. 
Nödslaktade djur får nyttjas till hundmat, kläder och skor. Folket äter varken fågel, fisk eller fyrfotadjur. 

Nu har denna lilla tappra patrull tvingats ut på ett både farligt och besvärligt uppdrag. Extra farligt och besvärligt sen en främmande varelse uppenbarat sig så nära det förbjudna. Kvinnan tar upp pojken ur äldstans famn och bäddar ner båda barnen intill sig. Bara de kommer hem oskadda. Bara de osäkra tiderna vore över... 


Vildren 

Det har inte rört sig där ute, men de måste vara kvar. Jag tror inte det är en björn, de har inte synts här sen vi startade sportfiskeverksamheten. Kanske det är Bjärven!

Mannen skrattar vid minnet av de komiska bröderna i Pistvakt, parodin på de kärva nordborna. Han var förstås för liten att riktigt uppfatta karikatyrerna när han var barn, men har nu minst tre gubbar i åtanke för var och en av de tre bröderna. 
Han sitter tålmodigt och viker inte för en sekund med blicken. Precis som att vaka på en öring. 

Men hej, vad var det för en lustig liten figur? En rumpnisse, eller kanske en grådvärg, från Astrid Lindgrens sagovärld? Han skuttar och springer som en pärvann ovan jord. Vart for han nu då? Jo intill stugväggen. Han hörs. Hans sökande tankegångar. Hur hans tanke besvaras av någon... En till... Som lockas att komma efter!
Vad ska dessa pysslingar ta sig till? Mannen börjar plocka med något i den väggfasta bänken, drar och spänner, mumlar gillande och beger sig mot bakdörren. 


Lämlar

Hör du hur många där är? Bara en? Så vad gör vi? Hur många ingångar? En för oss var att täcka. Men ska vi gå in? Om vi gör det samtidigt? Vi kan inte komma för mycket på efterkälken, de behöver oss så väl. Onda ting drar till sig mer ont, och mer ont orkar vi inte. Klanen är halverad. Nu då, en på var sida. Samtidigt nu då...

Dörrar knarrar, ett par svepande ljud, förvånade flämtningar och så tystnad.

För alla järvars huggtänder, vad är det här? En fälla! Nej två! Vi är fast! Hallå, hallå, folket, vi är fast... Hör oss, hjälp oss!!! 


Vildren

Ja, där satt de. Inte svårare än att fånga tjuvaktiga rävungar. De här båda kan jag nog inte släppa ut med en tillrättavisning, förstås. Jag måste få dem att kommunicera. Först oskadliggöra. 

Ilskna små rackare. Nästan att jag stack mig på den ena. Otäcka små dolkar och yxor de har. De duger nog att raka sig med. 
Inte vill de ge mig sina tankar heller, bara svordomar, bland de värsta jag har hört. Farsgubben skulle ha blivit imponerad. 

Ja ja. Jag har inte så bråttom. Jag behöver vila efter den här pärsen. Ett och annat revben rök nog i stridens hetta, och innan jag är alldeles hundra blir det ingen verkstad. Hahahaha, såna små ettriga rackare!

Åh, att få raka sig! Att gå skäggig en vecka, det är en sak. Att kandidera till jultomte är en annan. Av med skiten! Saxen hade varit bra att ha, men de här små yxorna går nog att ta av håret med också. Det blir en dalmasfrisyr, det kan inte hjälpas. 
Och så får jag nog se vad tidigare fiskelag har lämnat efter sig i skåpen. Jag kan väl inte föda mina små hustomtar på gräs?


Lämmelfolket

De kallar på oss. De är i fara. Jag ser dem i bojor, och de svär så deras mammor skulle bli mörkröda av ilska. Håller tankarna inne, för deras fångvaktare kan kanske läsa dem? En lång en, tycker jag mig se. Ja käre, hur ska vi göra nu då?

Foran kan inte lämnas obevakad och grabbarna måste befrias. Och vad det nu är som har dem måste oskadliggöras. Ett bergtroll som vaknat på fel sida? De snåljåparna dömer ju förr än de sträcker ut en lortig labb till hjälp.  Jag ser stål glimma. Det kapar hår och skägg. En civiliserad filur, alltså.
Vet ni, jag tror det är mannen. Vildrenen, han som saknas från människostaden ner mot kusten! Då är det bråttom! Han ska ju söderut, han. Till renfolket. 

Vi får vända om, snedda mot den där stugan på fjällsidan där vi tog dödsmetallen i vintras. Metkrokar, såna otäcka som ser ut som insekter, huggkrokar, spön, isborr.
En skjutare med skott till och ett helt stort skåp för sånt. Och ett sånt där reservaggregat. En stinkande motor som gör ström. Skotrarna, som stora morrande kälkar. De andra hade redan  tagit bort människorna. Sörlänningar, tydligen. De hade haft långt försprång, och vi behövde inte skynda oss ikapp dem. Vi väntade på plogbillsfolket. Jag har levat så länge att jag inte minns vilka minnen som är mina egna längre, och vilka som är klanens, eller de andra äldstarnas, från de andra folken. Allt går ju i cirklar ändå. Alla minnen är allas minnen. 

Som helare och livsbärare kan jag inte med det där hanterandet av sjuka och döda. Det var skönt att slippa vara med där. 
Jaha, så då får vi oss en människa till reskamrat då. Så gammal jag är så är det ändå spännande. Livet är ett enda långt lärande. 


Ciara

De har visst skövlat varenda väg här, alla bensinstationer, alla köpcentra, skolor, rubbet. Risken för såna där arbetslag måste vara minimal här. 
Idag, eller senast i morgon kommer vi att ses, käre bror! Hoppas ni kan röra er lika ledigt. Som jag kan se, så är ni i rena jordbruksbygder. Tätare mellan husgrunder och vägar, tycks det. 

Jag skulle ha tagit ett par joggingskor. Stövlarna verkade ju som en bra idé med de tjocka, mjuka sockarna. Mina fötter var så ynkliga då. Jag fick blåsor trots dubbla strumpor. Nu är de sig lika igen. 
Usch, det är konstigt. Fötter som rötter, suger näring ur marken... Drömmen från den där sjuka, trötta tiden. Som att trädet gav mig styrka och matade mig genom sina rötter, in i mina fötter som satt fastklämda. Jag drömde träddrömmar, kände trädkänslor... Sov så mycket... Sen fick jag dagg och små späda granskott. Det fanns där för mig hela tiden, som om trädet flyttade sina grenar inom räckhåll för mig. Som om mamma var i trädets kärna, mammas själ... 

Hoppas jag hittar ett par springskor! Jag vill springa, hoppa, dansa! Oran, snart ses vi igen! 

Vad är det där? En flaskpost på torra land? Inte kan de där jättarna och vättarna skriva? Människa? Häromkring?
Äsch, kvisten var för vek. Måste ha en pinne som inte böjer sig! 
Så, där har vi det! Sån tur då. Som miljöflyktingar fick vi ju ändå lite skola. De andra, med lägre flyktingstatus, de fick ingenting. De stirrade på oss som rovdjur, jag var rädd varenda gång jag var ute. De var som skottarna. 

Men, det stör ju på engelska! Dearest Orla...
Men... Det här är ju privat... Tant Orlas brev. Vems annars, vem annars skulle ha ett keltiskt namn här i svinkalla Skandinavien? Stränga Sverige... 
Jag får spara det åt henne. "Dearest"... Det måste ju vara den där jättelånga gubben som sket i skogen... Hihihihi... Roligt... Men det får jag nog dölja... Hihihihi...


Orla och Oran

-Så du var inte sjuk alls då, du heller? 
-Nej, det gick ju så fort. Folk bara gick, och så fick de andnöd, hosta... De gick, gick och gick istället för att stanna och hosta upp, snyta sig, vila... De gick som zombier.
Mamma hostade och föll, de knuffade ner henne i det bottenlösa hålet, och de försökte slita isär oss. Jag höll Ciara och Ciara höll mamma. Ciara var inte sjuk heller. Det blev bara för tungt med alla som trängde på, och först tappade Ciara mammas hand, och sen, när jag nästan fick upp henne, tappade vi varandra. 

Hon kom undan med en hårsmån, när marken skakade och slöt sig om folkmassan. Fastnade med fötterna i marken, jag förstod det inte, var för omtöcknad. Det ropade i mig att jag skulle springa. Jag sprang, sprang och så somnade jag på något vis... 
Vaknade hos det där folket, som inte lät mig gå. De krävde min förståelse, men de gav inte sin. Det gällde ju liv och död. Jag var tvungen att rymma. Ja du vet ju sen...

-Ja, jag vet sen. 
Kvinnan log vemodigt. Den ilskne lille pojken, som en vildkatt, eller mård, då, för all del, som han uppkallats efter av sin klan. 
-Jag var ensam. Hade stängt min butik som vanligt, gått hem och lagat min kvällsmat. Sett de sena nyheterna på teven, när det blev strömavbrott. 
Jag kände att jag skulle gå ut. Jag bara kände det. Ut, bort. Jag märkte snart att det var djur av alla slag omkring mig, stora och små, människorna hade inte följt med. Vi bildade en stor cirkel där i den stora gläntan, och en jättelik drake sänkte sig och talade till oss. Jag förstår att alla djuren hörde hennes röst på samma sätt som vi kan tala och höra inåt. Jag var kvar. Utvald, till vad, och varför? 

Min värdkvinna sa att de ska lära oss leva med naturen. Leva i kretsloppet, men även bli studerade. Hur vet jag inte. Det lät otäckt, och jag tänkte på dissektioner, plågsamma experiment, men det rimmar ju illa med deras egen filosofi, eller hur?
Ja, så har jag ju lärt mig de flesta hantverken, naturens tecken, läsa vädret och allt vad det är att veta. Ja, något är väl kvar att lära. Detta kom ju emellan, liksom. 
Så jag vet verkligen inget mer, har inga hemligheter eller ens teorier som jag inte har stött och blött med dig. 

-Ja, jag har också fått lära mig en del. Fastbunden och hårdbevakad, förstås. Det fanns ingen som gick att beveka. De är verkligen stenhårda, de där små tomtenissarna! Jag lyckades fly när mina väktare drog upp en älgkalv ur kärret. Jävlar, vad jag sprang! Och, ja, du vet...






Skickat från min iPad