Evolutionärerna del 1

Evolutionärerna 1

Glasbjörk

Det är kallt.
Skymningen har sjunkit och tagit med sig hela horisonten.
Det borde vara stjärnklart, men mörkret är kompakt.
Inget ljus antyder liv i fönstren på de stela huskonturerna, ingen trafik, inte en själ rör sig i natten. 
Dina steg gnisslar av krakelerad frost, ett moln av snabbt avkyld ånga tycks föra dig framåt som en knappt synlig fackla. Det svider i bröstet av köld. 

Skogen möter dig oväntat, ändå inte. 
Knarrande söker kängorna sin väg där inga ögon finner ljus.
Tystnaden öppnar sig sakta, ett lätt vinande, en skrapning...
Steg följer dina steg, fler och fler.
Kylan öppnar sig för en värme, svag, tilltagande...
En glänta, mörkret öppnar sig för ljuset som kylan för värmen.
Blågröna eldar, flytande på snön skönjer klövar, tassar, tarser, filtstövlar...
Filtstövlar?

Blågrönt ljus sprider sig och skaror av alla skogens varelser avtecknar sig.
Älg och björn sida vid sida, korpar bereder plats för harar och möss.
Skepnader av små människor blandas med stora och små djur, små satta människogestalter... Tomtar? Troll?
Alla väntar tålmodigt, uppmärksamt.

Ned på den blanksvarta ytan av tjärnen sänker sig ett väsen du aldrig ens drömt.
Ödlor, kattdjur, rovfåglar och springare ur sagans värld tycks ha lånat sina drag från varelsen framför er. Enorm, skrämmande till sitt yttre men utstrålande en mildhet som sprungen ur jordens hjärta. 
Ur ditt inre känns toner, ljud som formar ord, meningar, en betydelse. 
Ett inre språk talas genom alla skogens varelser, den jättelika gestalten får sin röst av varje själ. 
I natt har tiden stannat, livet har lagts att vila i stad och land, berg och sjö.

Jordens alla skogar lever, fyllda av de utvalda, av alla dem som ska bära vetandet vidare. Tiden är inne, tiden är ute, liv ska skördas och apokalypsens ryttare är alla de farsoter som satts till liv av människan. Allt av mänsklig hand förintas i det ögonblick tiden återvänder. Varje mänsklig varelse av människa född förintas, förutom dessa utvalda. De som bär skulden, betalar med sina liv och med sitt verk. Intet av människa skapat ska bestå. 

Det svindlar för ditt sinne, den värld du känner som din är för alltid borta. Din tillvaro är is och snö, skog och himmel. Intet äger du, ingenstans kan du finna dina spår. Din väg ä början, din resa är ny, ditt mål är att leva eller dö på naturens villkor.
Rädsla? Hopplöshet? Sorg? Du känner en stilla förvåning, men du är utan fruktan. Lättnaden genomströmmar dig, en euforisk glädje...  


Ljuset för dig upp i ett slags medvetande, ändå en förvirring, som efter en långvarig, djup sömn. Ett krus nuddar dina läppar, du sväljer friskt vatten, dess klarhet genomsköljer dig och du kommer till sans i ett enkelt rum, du reser dig försiktigt till sittande och betraktar med vänlig nyfikenhet varelsen med kruset. 

En liten, kraftig kvinna, uråldrig eller ung, enkelt klädd och med en tjock, lång fläta på ryggen. Hens ansikte är slätt, stramt men utstrålar frid och omtanke. Händerna är korta och breda, märkta av arbete. Fötterna i tovade filtladdor är också korta. Golvet är ojämnt, av rundved, springorna är tätade med torv och vitmossa. Eldstaden i hörnet rymmer en stor kittel och elden sprakar och doftar. Solen når inte långt in, så den står högt på himlen. Ett halvt dygn har förflutit, kanske mer.

Du reser dig för att naturen kräver det, du behöver gå ut. I dörröppningen blir du stående, osäker, försöker väcka dig själv genom att gnugga ögonen, nypa hårt i kinden och blunda hårt. Ingenting förändras dock. Det är en vacker sommardag och solen står i zenit. 

Du finner dig tillrätta i ett snår av björksly och ser dig omkring medan urinen strilar. 
Förutom den lilla grå stugan, eller kojan, kanske, finns inom synhåll fyra liknande byggnader och några mindre, delvis utgrävda i marken. 

Som du inte vet annat att göra, återvänder du till stugan. Du bereds plats vid bordet, eller den väggfasta bänk som löper ut från fönstret. En träskål med gröt och ett bröd  har placerats där, och kvinnan lägger fram ett ägg, med en nästan vördnadsfull rörelse. Du förstår utan ord att det är en dyrbarhet, att ätas med vördnad. 

Det är ovant att äta med den grova träsleven, men du lär dig snabbt. Brödet är inte så hårt och torrt som det såg ut, det överraskar dessutom med att innehålla både nötter och torkad frukt. 
Du skalar ägget och äter det växelvis med brödet. Det smakar himmelskt! Den varma gröten ger en len och behaglig mättnadskänsla och när maten är slut är du betydligt piggare, bättre till mods och klarare i huvudet. Du vågar söka kvinnans blick och hen tecknar åt dig att följa med.

I ett annat litet hus är det liv och rörelse. Utanför på marken tumlar små knubbiga barn i grå koltar tillsammans med små svarta och grå hundar och randiga kattungar.
Kvinnan visar in dig och kommer tätt bakom, två sittplatser vid dörren är uppenbarligen era.
Sorlet som hörts på håll har upphört och alla ser uppmärksamt omväxlande på dig och på en liten, krum figur vid bordets kortända. Det finns så mycket respekt i luften, men ingen rädsla. Respekt och tillit, och kanske är det kärlek? En trygg, varm känsla. 

En mörk röst för en sådan liten person, tänker du, men sen lyssnar du bara. Du får på ditt eget språk hela folkets historia, florans och faunans, hela naturens egen berättelse om en lycklig biotop i perfekt balans, och hur allt förändrats på grund av människan och dess rovdrift på jordens resurser. 

Detta naturfolk, liksom många andra över hela planeten, har tagit över sin del och trots att de haft möjligheten att låta alla människor förgöras har de ändå skonat en för varje stam. Med stor noggrannhet har den människa som burit den minsta skulden till naturen sparats. Och varför? 
Allt efter arternas uppkomst har jordens förutsättningar förändrats, anpassats, och arterna har under sin utveckling anpassats efter den. Människan är en lika viktig art som fästingen och bönsyrsan, men även som gräset och blåvalen. Men något i människans mekanismer har visat sig defekt. Nu kommer vättefolket, som detta naturfolk inte helt oväntat kallas, att ha dig under uppsikt, lära dig att leva i samklang med alla andra arter, men också studera dig och försöka finna människans defekt. 

Någon gång under föredraget har rösten börjat höras direkt i ditt huvud, och du kommer på dig själv med att sitta med halvslutna ögon och ett stort leende på läpparna. Du är i det bästa sällskap, ditt liv har inte bara sparats, utan även fått ett syfte, för första gången, förefaller det. 

Det är en sällsam kommunikation. Du hör inom dig hur andra börjar delta i informationen, alla är dina läromästare och du deras elev. 
Du prövar din egen förmåga att kommunicera utan tal, och rycker tillbaka när det går lättare än du hade trott. Du frågar mycket artigt om vad som väntas av dig och vad som händer om du misslyckas. 

Misslyckande, det är inte ditt ansvarsområde. Det är att lära. Där du kommer till korta är det dina lärare som måste hitta andra vägar till lärande. Du ska bo och leva hos kvinnan som tagit dig i sin vård. Allas dagliga sysslor är nu även dina. 
Här kan alla smida, väva, bereda växtfiber, odla, bygga, baka och allt annat som ger stammen möjlighet att överleva i samklang med naturen. 

Du vill ställa frågan, men håller samtidigt tillbaka. Du kanske inte vill veta, eller vill du inte röja din okunnighet? Din fråga hörs redan i hela klanen. Du måste böja dig för svaret. 

Flera månvarv, månader i din tanke, har flytt. Vart lämnade det dig? Var var du i mellantiden?
Din kropp är frisk och stark, du företer inga tecken på en långvarig dvala. 
Men ditt hår, ditt hår har vuxit ner på ryggen... Luggen stryker du åt sidan, men sen när? Den har du ju haft rakt avklippt i åratal...

Du har inte sett dig själv i en spegel, du vänder dig runt men i gen spegel finns i rummet. Förundrad ser du på dina händer. Raka, rena naglar, starka händer men utan valkar eller sprickor. Du har kläder som alla andra, byxorna lämnar vristerna bara och särken, eller skjortan, den är kort i rygg och ärmar. Du känner ett behov av att få göra dig en egen dräkt, byxor som räcker ner på fotryggen och en skjorta som håller dig varm ända ner i korsryggen. Du vill bygga en koja, du vill så och skörda... 

Du vet allt om detta. Du kan väva, sy, bygga. Du vet när utsädet gror, och inte ruttnar i myllan. Du skiljer lätt de giftiga svamparna från de goda. Du har det i blodet, i märgen. Du har mättats med kunskapen genom blodet.

Plötsligt vill du kräkas. Blodsmaken ligger som en rostig spik på tungan. 
Dagar och nätter, månvarv efter annat har du legat, fyllts med minnen, kunskap, erfarenheter ur en kollektiv källa. Du drar upp särken och finner ärret. 
Du ser, mest som en skugga, en ur stammen som kommer nära, snittar sin arm och låter röret leda den röda, livgivande vätskan in i din kropp. 
En stor skugga, en liten, en böjd, en rakryggad... Tiden är en illusion... Eller...


Ditt blod... Deras blod... För fan, du är tomteförgiftad! Hela din art är utplånad och du transformeras till en kollektivansluten nisse!
Magen drar ihop sig i torra konvulsioner. Smaken av galla når munhålan, men det finns inget att kräkas. Ingen gröt, inget bröd. 

Har du fått blodtransfusioner sen i vintras? Hur stor är skadan? 
Hjärnan jobbar med flyktplaner tills du kommer på att någon kanske hör dina tankar.  

Klanen rådgör dock ivrigt om någon stor uppgift och du har lämnats åt din egen ångest och förvirring för en stund. Du låter blicken svepa över vättarna, och ingen tycks ta notis om dig alls. Du lägger dig på den väggfasta britsen och låtsas sova.

Tankarna är farliga. Tankarna på flykt, uppror, på individens frihet. Ändå måste du tänka dem. För tankarna är DU. Tankarna är starkare än blodet. 
Du inser att det bästa du kan göra är att lära dig överleva som en vätte, som en skogsvarelse. Tid är av inget värde nu. Kunskap, snabbhet  och styrka är vad du behöver. Lyssna, härma, lär. Och framför allt, tålamod. Tålamod som aldrig har varit din dygd.

Mötet är slut, och den lilla kvinnan snuddar lätt vid din axel. Du sätter dig upp och inväntar order. Ni följer en liten grupp med korgar och befinner er strax i ett snårigt område av björksly. Alla har små tångliknande saxar och kniper av fotslånga kvistar ris med späd grönska. Här och där, vid de större ungbjörkarna monteras krukor upp, under tappar täljda av fingertjock björkved. Saven ska tas tillvara. De låter dig veta att varje träd bara får skattas till solnedgången, och nästa dag är det andra små björkar som ska skattas. Du får en liten sax, en näverkont och en rulle fibertråd. Det till synes enkla arbetet ger dig snart skavsår i tumgreppet, trots att du försökt ändra grepp under arbetes gång. Den kärva tråden skaver den också, varje gång du ska knyta en färdig kvast.

Björkkvastarna hängs på tork i skuggan. En kanna bjuds runt och alla dricker andäktigt. Är det sprit? Du ryggar inför tanken. 
Ett samfällt skrockande kungör att du tänkt hörbart. 
Du sätter kärlet till munnen och en söt dryck sköljer din torra strupe ren. Björkelixir. Du förstår genast att detta är en hälsobringande dryck, och du ser inom dig hur den framställts. Du har fått en första pusselbit av kunskap. Konstigt nog känns den värdefull, du är inte längre fattig och tom. Och du vill lära mer.

I solnedgången har alla krus samlats in från björkarna och åtskilliga nekar med spätt björkris står på tork. Du följer trött men nöjd i kvinnans fotspår. 


En ny dag gryr och du vaknar med en kvävande känsla av förräderi. Men vem är förrädaren? Är det inte du själv? Och på vilken sida står du?
Människorna är borta. Vad står vättarnas klan för? Allt och allas bästa? Har de en egen agenda? Någonstans inuti dig kämpar en rebell mot övergrepp och manipulationer. Samma kämpe som levt i dig i all din tid. Din kompass och din nemesis. Du andas djupt och släpper morgonångesten för att se vart dagen ska föra dig.

Gröten kokas av grovt mjöl och gryn, skurna torkade nypon och äppelbitar. Brödet har jäst över natten, och gräddas nu till små doftande bullar med frasig skorpa. 
Du får röra i grytan medan kvinnan tar ut brödet med en stor platt spade av trä. 
Späda löv och torkade bär i en kanna begjuts med kokande vatten till en aromatisk infusion. Dagens frukost är klar att avnjutas.

Medan du ringlar honung över gröten får du veta att idag är det lerhämtning på programmet. Under måltidens gång får du en allt tydligare bild av keramikframställning, tegelslagning och murning. Det kommer att bli en tung arbetsdag. 

Vattnet är kallt. Det är nog som du tror i mitten av maj, och vattnet får benen att domna. Här i den grunda delen av floden finns den begärliga leran, mörkgrå och tung. Den ska samlas i glesa korgar och bäras till en liten vagn med rundat flak. 
Baklämmen är nerfälld och där syns redan  högar av den begärliga gyttjan. 
Du har fått en sorts hacka, som en murslev kanske, att skära loss leran med, och den är tung när solen står i zenit, trots att den är tillverkad för att vara skarp och lätt.

Du lindar upp ditt knyte tillsammans med de andra i lergruppen. Alla har liknande matsäck. Någon har knäckebröd och ännu någon har en limpände istället för små brödbullar. Gröt av olika beskaffenhet är basföda. Någon har bitar av kokt fisk i sin, och du inser att det inte äcklar dig, utan snarare väcker en liten avundsjuka. 
Stämningen är avspänd och någon stämmer upp en visa. Ja, verkligen sjunger med sin röst, inte med tankeöverföring. Andra klappar takten och det blir en annorlunda men trivsam stund innan arbetet återupptas. 

Ryggen värker men sinnet sjunger. Du gnolar på visan som sjöngs under rasten, och du kan redan alla verserna. Den handlar om krukmakarens och tegelslagarens liv och arbete, liv och glädje. Du hör gnolandet från andra delar av flodbanken och ler. 
Just nu är du en i kollektivet, och det känns rätt.
Din inre rebell har tystnat.

Kvällen kommer, alla badar och sköljer sina smutsiga kläder. Nakenheten tycks inte genera någon trots att kvinnor och män, unga och gamla badar sida vid sida. 
Du känner dig inte blyg, men undrar ändå vad de tänker. Du kan inte höra deras tankar. Varför? De måste ju ha en del funderingar över din förhållandevis långa och slanka kropp. Hur gör de för att isolera sina tankar?

Framför elden i stugan frågar du kvinnan rent ut hur det kunde komma sig att du inte kunde höra lergruppens tankar om dig. Du hade gärna velat veta, och även svara på de frågor som borde ha fyllt luften.

Kvinnan svarar att de självklart fann det opassande, så de stängde sina telepatiska kretsar bara. Hen visar med händerna hur en stor cirkel omsluter huvudet och innestänger alla tankar. Utifrån och in... Det blir tyst på hens utläggning. Sen gör hen samma cirkel inifrån och ut, och då kan du höra resten om hur det går till. 
En enkel mental process bara. Det känns som om du har vunnit en stor seger, och du har all möda i världen med att tänka goda och diplomatiska tankar. 
Din inre rebell jublar och du vet att den är starkare än din självbehärskning. 
Den är starkare än din känsla för kollektivet, och den är förhoppningsvis också klok nog att inte ge sig till känna för vättarna. 

Du frågar om nästa dags arbete. Ni ska bygga ett hus uppe i skogen. Du vet att det ligger otaliga små hus i den närmaste delen av skogen, och att de här speciella där kvinnan bor, och de andra äldste, har en särskild status genom sitt läge och sin standard. 
Du frågar om fiske, och kvinnan ser förvånat på dig. Du vet väl att inget kött av fåglar, däggdjur eller fiskar serveras? Det är ju en kunskap som finns i blodet. 
Du berättar om gröten som du både sett och doftat under middagsrasten. 
Kvinnan skrattar, och det är något helt nytt. Hela hens ansikte blir plötsligt vackert, och den milda men ändå stränga uppsynen har förbytts i en sorts sprallighet som rimmar dåligt med den satta kroppen i de ålderdomliga kläderna.

Fisk, nej men svamp! Du har ännu inte hunnit vara med om svampturerna runt byn, men du kan skilja god från giftig genom din inympade instinkt. Sillkremlan har du dock aldrig fått stifta bekantskap med tidigare. Den kan läggas in som sill, den kan förvällas och stekas och ätas så som människorna åt fisk. Många svampar som ratats av människorna är både goda och användbara för en omväxlande kost. 
Ägg då, undrar du. Jo det är mycket enkelt. Äggen äter vi för att det inte går att försörja hur många höns som helst. Tupparna tycks aldrig bli för många, men det är naturens eget urval och inget klanen kan eller behöver påverka.

Du frågar om lin och ull, om möjligheten att få tillverka egna kläder, i din egen storlek. Kvinnan svarar att tids nog får du ta del av det arbetet också, men det är mera av inomhussysslor, så det hör vintern till. 
Det verkar ju fullt rimligt, och du har vant dig vid att magen är bar, och att ha byxorna på halva vaden är mer praktiskt än väntat. 
Du funderar på om det finns skor för vinterbruk, och vad de i så fall är gjorda av. 
Kvinnan vill visa dig något. Du ser en bild inom dig, av ett djurkadaver i skogen, och förstår att huden kommer att tas om hand av vättarna. Inte köttet, dock. Det hör de vilda djuren till. 

Bildkommunikationen är en ny överraskning, och behagligare än tankeöverföringen, som kan kännas ganska påträngande. Du undrar hur mycket koncentration det krävs ,för att visa bilder på det sättet, men frågar inte. Det är ändå lite mycket att smälta. Du är trött, kvinnan är trött och det är dags att sova. 

En dröm kommer till dig. Du ser en stor rämna i berget. Djupet tycks bottenlöst. Lass efter lass med människor, döda eller medvetslösa tippas ner i underjorden. Det är en oändlig karavan med foror rågade av människokroppar. 
Du försöker blunda i sömnen för att slippa den obehagliga drömmen, men kommer genast tillbaka när berget med ett dån sluter sig över sitt ohyggliga offer.

Du får ännu fler bilder, men dessa är mer fragmentariska, det är dinosaurier, det är värme och tryck... Det är eoner... 
Ska mänskligheten ersätta  alla jordens oljedepåer? Varför? Vilken betydelse har oljedepåerna för jordklotets existens? Du vaknar med en sprängande huvudvärk och dricker ur hela bägaren med vatten. När du strax måste gå ut ur stugan för att lätta på trycket passar du på att fylla bägaren igen från hinken på köksbänken. 
Himlen börjar ljusna en aning, men du vet att det återstår en dryg timmes sömn innan en ny arbetsdag ska börja.


Doften av björkblad kittlar din näsa och du slår upp ögonen. Solen skiner, det är en vacker morgon. Kvinnan har bakat tunnbröd idag. Det är grovt och gråbrunt, inte som det du vant dig vid i människornas värld. Det finns också inlagd svamp och en liten bit ost på bordet. 
Jo, svampen smakar verkligen lite som inlagd sill, gott, omväxlande mot gröt-och bröddieten. Osten frågar du om med din blick. Det är fåren som släppt till. Fåren mjölkas så länge de ger mjölk, sedan lammen lärt sig hitta egen föda i naturen. På det sättet blir inte tackorna dräktiga varje år, och det är ingen risk för att det blir fler får än marken kan mätta. 

Du känner en stark samhörighet med klanen idag. Med fåren och hönorna, med skogen och markerna. Din inre rebell har inget att anföra. 
Drömmen från i natt ligger och ältar i bakhuvudet, men den känns inte så ödesmättad och tung som i natt.

Träd väljs ut omsorgsfullt. De fälls så de inte vållar skada på de omgivande träden, och allt tas till vara. Stockarna mäts upp till timmerväggarna, de mindre och krokigare grenarna går till ved och riset ska läggas i en särskild hög för något ändamål som ingen har tid att gå in på för ögonblicket. 
Du deltar i arbetet, ivrig att lära. Alla sågar, barkar, bär och rullar. 

En grund ska grävas ut, och det finns en idealisk slänt för ändamålet. Ena gaveln kommer att ligga helt under jord, vilken ger en bra isolering. 
Du får hacka och gräva enligt de utsatta störarna, tillsammans med två klanmedlemmar och det är så långt ni hinner före middagsrasten. 
Det blir en rejäl stuga, förefaller det. Kanske fem gånger fyra meter. Du undrar vilka som ska bo där. Ett nygift par?
Det är väldigt lite som tyder på äktenskapligt samliv här. Det finns några få barn, som verkar fostras av alla, och som deltar i arbetet lika mycket som de leker. 
Ibland ser du någon lägga handen på någon annans axel, och någon rufsa om ett hår, men det är allt av offentliga ömhetsbetygelser så här långt. 

Du har fått "fiskgröt" i matsäcken. Du ler och tänker att kvinnan har ansträngt sig för din skull. Ett stort stycke tunnbröd har rullats om ost och färska örter, och några riktigt späda rädisor känner du. Det var roligt! Grönsakslanden måste ju också bli mål för ett dagsverke så småningom. Odling har alltid roat dig. 
Du dricker flera kåsor av det friska källvattnet som går upp i dagen alldeles vid byggarbetsplatsen. Vilket välsignat ställe för ett husbygge! 

Nu ska ni blanda cement. En annan arbetsgrupp har kommit med en fora lagom stora stenar. Det ska gjutas en eldstad och en skorsten. 
Du uppmuntras hela tiden att delta i de nya moment som uppstår, medan många arbetar med det tidsödande barkandet och stenkörandet. Det är inte utan att du känner dig privilegierad. 

Kalkbrott? Har de sådana alltså? Det är ju en form av miljöförstöring, tänker du, men det är förstås i en väldigt liten omfattning. 
Nu blandas cementen med sand och vatten och eldstaden börjar ta form. 
Du iakttar hur väl stenarna passas samman inbördes, tanken går till barndomens legobygge. Det är ett tungt arbete, men roligt. Här blir både en öppen eldstad, en häll och en bakugn. Järn har använts, men inte i någon större kvantitet. Bakugnens lucka och ett par gnistskydd till de båda öppna sidorna på eldstaden. Den häll som bildats ovanpå eldstaden täcks helt av en stor flat sten, som huggits i form. 

Du funderar över bakugnen. Den är ju en separat eldstad, men har gemensam rökgång. Ska det gå att elda i båda samtidigt, eller måste bakningen ske på eldandets bekostnad? Vintertid blir det nog i så fall rätt kallt, då den bidrar mycket mindre till värmeförsörjningen. 

Du hinner uppleva hur golvet läggs av askstockar som kluvits och lagts i en sandbädd på den utgrävda grunden. Allt tycks uträknat i förväg, för stockarna passar precis även runt eldstaden. Golvet ligger alltså direkt på marken, om än i sand. Kan det fungera? 
Ni tar en paus innan gruppen skingras för dagen, och du får en bild av hur bygget fungerar. Golvet, i vattentålig ask, ligger så att det kan bytas om det blir aktuellt om något hundratal år. Bygger man ett golv som vilar på syllstocken så får man gärna oönskat besök under huset i form av grävlingar och smågnagare. 

Kvinnan har barkat timmer hela dagen och ser trött ut. Hen är nog ganska gammal, egentligen. Livet här utan gifter och stress ger ett yngre utseende. Trötthet och sjukdom tar dock fram en mer sanningsenlig bild. 
Du känner en hastig sorg. Ska du behöva följa denna kvinna till den sista vilan? 
Hen är det närmaste en anhörig du har nu. 

Ni går ner till sjön och badar, tvättar er ordentligt och försöker befria er från kådan som sitter envist i skinnet. Den fina sanden i åmynningen blir ett effektivt slipmedel, och du får bort en massa död hud från dina härdade hälar samtidigt som du gnuggar bort kådan från händer och fötter. 


De följande dagarna arbetar ni tillsammans med husbygget. Du får till och med lära dig att framställa glas till de små fönstren. Det blir ett rejält hus, med sovplatsen som ett loft intill murstocken. Alldeles intill byggs betydligt enklare uthus, en vedbod och ett dass. Betydligt solidare byggs matkällaren och visthusboden, för att klara angrepp av plundrare som grävling, räv och smågnagare. 
Nu ska det ställas till med fest, och du får hjälpa till med att baka och koka soppa. Det blir riktigt sötebröd, med honung och kryddor som stensöta och älgört.
Alla tvättar sig och sina kläder, inför den stora dagen. 

Du vaknar när kvinnan stiger upp. Eller ner. Det är ju hen som sover på loftet i denna stuga, som invändigt är lite mindre än den ni nyss byggt. 
Hen tänder i spisen innan hen går ut ett slag. Du sveper filten om dig och stiger upp. Kläderna är torra, och du klär dig snabbt. Idag vill du vara behjälplig på alla sätt. Kanske kommer klanens historia att berättas, kanske får du höra något om den stora utrotningen av människorna, eller om var andra klaner av naturvarelser lever. Din inre rebell har hållit sig avvaktande en tid nu, men är alltid ute efter tecken på förtryck och fångenskap. Du känner dig en smula kluven, dock utan att känna någon direkt skepsis. Folket här vill det bästa. Hittills har du inte funnit något som strider mot din egen inställning till livet och naturen. 

När kvinnan kommer in har du redan kokat vatten till morgonens örtté och du har dukat fram de ojämnaste bitarna av brödet ni bakade igår. Kvinnan ler sitt sällsynta leende, och ni delar er festliga frukost under tystnad. 

På det lilla torget i mitten av byn har bänkar ställts i ordning. En eldstad för soppgrytorna har byggts upp och en vedtrave staplats inom bekvämt räckhåll. De mindre och yngre vättarna är ute i skog och mark för att plocka blommor till dekoration. Alla är glada och upprymda, och du undrar om det är ett bröllop i görningen. Kanske är det ett ungt par som ska bo i den nya stugan? Ingen pratar om annat än hur de ska arrangera allting, och du får ge dig till tåls. 

Det ringer i vällingklockan när solen står som högst. Idag ringer det dock något längre än det har gjort de vanliga arbetsdagarna. Kvinnan pekar på soppgrytan och du tar den till den lilla dragkärran ute på gården. Locket sluter nog tätt, hoppas du, för det blir en rätt skumpig färd. Här finns inget sånt som gummidäck, utan järnskodda trätrissor utgör hjulen på kärran. 
Ni fyller kärran runtom grytan med både sötebröd och de små grova bröden, dagen till ära fyllda med fårost och torkade tomater. 

Många soppgrytor väntar på att få värmas, många knyten med bröd dukas upp på d e grova borden. Var och en får nyttja sin egen kåsa för dryck, men det finns åtskilliga kannor med saft, som sparats för särskilt festliga tillfällen. Kanske alkoholhaltig? 
Du vill inte fråga, för det känns bara dumt. Innerst inne känner du ju att detta folk inte hämtar glädje från några gifter. 

Ni står runt bänkarna, hela klanen. Det är många, många klanmedlemmar. Du har träffat många av dem, men kanske ändå bara en tiondel. 
Borden är smyckade med försommarens alla blommor, och med girlander av löv. Alla stämmer upp i en sång om husbygge, det är en vacker men lite entonig melodi, och varje vers beskriver ett moment. Sista versen är en lyckönskning till den nya byggnaden och alla som ska leva där. 
Du sjunger omedvetet med i alla verserna. Sången har vuxit in i dig efter hand, under byggets gång. Sista versen har du aldrig hört förut, men du kan den ändå. Genom blodet?

Den äldste talar. Dt är riktiga ord, ingen tankeöverföring. Det handlar om markerna, om sjön och älven. Det handlar om alla djur och andra levande varelser. Om hur väl balansen har hållits, och så småningom kommer balansen även att nås i de förstörda zonerna. 
Du förstår att det är människornas forna territorier som avses. Du kan inte annat än glädjas, trots att du mår illa vid minnet av mardrömmen om människokropparna. 

Så riktas uppmärksamheten mot dig. Du får en naturlig cirkel omkring dig, som en scen. Vad förväntas av dig?
Den äldste ställer en fråga om hanteringen av örter, och du svarar enligt vad du lärt dig. Ett gillande sorl låter sig höras. 
En annan av de äldste frågar om tegelslageri, och du svara igen utan att känna dig orolig. Det mumlas åter gillande. Du får frågor om alla arbetsuppgifter du haft hittills, och du svarar som den naturligaste sak i världen på dem alla, du har varit en god elev. 

Den gamla kvinnan räcker dig en stor nyckel i smide. Hen ser lite vemodigt på dig, och du tycker nästan du ser en liten tår... Nej, kanske inte?
Hen förklarar att ert gemensamma boende upphör från denna dag, och nu ska du ha ditt eget hus. Nyckeln har du själv smitt, inser du. Låset har en gammal vätte smitt, och noga visat hur mekanismen fungerar. 
Det går upp för dig, och du känner dig plötsligt blyg, att det är till dig det fina huset har byggts. Du tittar dig omkring, och alla nickar och ler. Det känns som om temperaturen stiger tio grader. Hur ofta ler flera hundra vättar samtidigt?

Tårarna kommer, du skrattar medan de trillar över dina kinder. Du kramar din forna rumskamrat och nu ser du att det verkligen var en tår i hens öga. 
Alla höjer sina kåsor, och det är hallonsaft i din. Hallon och fågelbär. Helt alkoholfri. 
Så tar ni för er av den goda maten. Det är olika soppa i alla grytor, och du är nyfiken på recepten. Så många slags bröd kunde man knappast heller ha väntat sig utifrån de enkla råvarorna. Du vill lära dig mer. Du har en fantastisk bakugn, och du vill baka fantastiskt bröd åt din klan. 

Det blir dans och sång, alla deltar i någon mån, men de yngre tycks helt oförtröttliga. Sången handlar om naturens skönhet, om blommor och djur. Den handlar om barnet som föds, växer upp och blir en klok och mogen vätte. Sången förblir glad och munter även när vätten blir gammal och så småningom lämnar det jordiska. Ingen sång om livet efter detta? Inga gudar och inga förfäder blir besjungna. Det liksom bara tar slut där? 
Du frågar försynt, och den äldste svarar dig att livet är evigt, men att vättarna precis som allt annat föds, växer, blommar och dör. Andra små vättar föds ju istället, med arvet i blodet. 
Gudar? Nej det skulle ingen här få för sig att tro på. Gudatraditionen handlar i alla sammanhang om att hantera en folkmassa.

Varje samhälle som blir för stort får problem. När försörjningsmöjligheterna sviktar, när trångboddheten börjar ge upphov till irritation och smittsamma sjukdomar, då sätts de naturliga förutsättningarna ur spel. 
Det naturliga är då, att dela samhället, låta en grupp skaffa sig ett eget territorium som kan försörja dem. Det händer ytterst sällan i naturfolkens värld. Bland människorna hände det tyvärr hela tiden att populationen blev för stor, med överexploatering som följd. 

Ganska tidigt i människans historia uppfanns gudarna. Det såg likadant ut på alla kontinenter, där fanns både välvilja och förtryck i olika konstellationer och perioder. Mystiker fick till uppgift att hitta på gudasagor med inbakade levnadsregler. I en del samhällen till allas bästa, men i andra för att berika de styrande. I slutändan blev det alltid frågan om makt och förtryck. 
De som klarat sig längst var ändå några naturfolk, som inte exponerats för de stora folkslagens galenskap. Enstaka spillror av dessa hade överlevt till den stora upprensningen, det var bland annat stammar från Borneo och trakterna av Kalahariöknen. 

Allt detta gör dig omtumlad. Detta är ju precis vad du alltid föreställt dig. Din egen sanning! Du blir ivrig. Hur har du kunnat ha detta vetande?
Du får ett lugnande svar från de äldste. De kommer att berätta mer senare, när det blir tid för det, men nu är det fest, och alla ska ju vara glada och inte älta det förflutna.
Naturvarelser lär sig av det förflutna och lever i nuet för en hållbar framtid. Det gör såväl vättar, troll, tomtar, harar, sniglar och braxar. Ingen är heller förmer än någon annan. Det är dock naturligt att en yngre ser, lyssnar och lär av de äldre. 

Sällan har du mått bättre. Kroppen och själen är i full harmoni med omgivningen och musiken. Du är hemma här, hos dem som lever i samma verklighet som du. För första gången har du träffat likasinnade.
Ni dansar till långt efter solnedgången, det blir örtté och de ljuvliga bröden med honung och kryddor.  Knapriga småkakor har också bakats, och små kex som bretts med en mjuk, salt fårost. 
Den sista soppan har ätits upp eller tagits till vara och den stora eldstaden krattas tom på kol och aska.
De unga springer över de glödande kolen, en urgammal tradition som inte går ut på mod, utan på tillit till elementen. 

Du följer kvinnan tillbaka till stugan med grytan och kärran, och så får du dina bolstrar med dig och går i halvmörkret upp mot ditt nya hem i skogsbrynet. 
Sovloftet har fyllts med spätt ris, och därpå ett stort bolster fyllt med torkade växter av mindre matvärde. Detta har skett utan din vetskap. Du lägger dig och brer dina medhavda sängkläder över dig. Inte en tanke hinner fara genom huvudet innan du somnar och sover gott i ditt eget hem.

Morgonen gryr, du vaknar när tuppen gal. Idag är det väl arbetsdag som vanligt? Vad ska du lära dig nu? Du är vetgirig och sugen på mera kunskap. Det är härligt att kunna skapa sin tillvaro på det här sättet.
Du dricker en full kåsa vatten från spannen i brunnen och sen är det tid att inviga det nya avträdet.
Så... Ormbunkar och vitmossa ska alltså samlas till "toalettpapper" och du undrar när på året detta görs. Så många små viktiga kunskaper. Så många små pusselbitar för ett så enkelt liv... 

Strax står den gamla kvinnan i ditt hus och vecklar upp ett knyte på bordet. 
Du har inte tänt i spisen, men det spelar ingen roll idag. Det är färdigblandad saft kvar sen igår. Ni äter tillsammans, små goda ostbröd varvat med piroger med svamp och örter. Du lovprisar pirogerna och ber att få lära dig att baka sådana. Kvinnan lovar att den dagen kommer, men kanske i höst när det blir försk svamp i skogen och mera tid för inomhussysslor. 
Idag ska ni slå och hässja hö.


Dagarna går, du lär dig nya sysslor och ditt hem blir allt mer hemlikt. Drejade skålar och bägare, egenhändigt gjuten järnkittel och lite andra husgeråd och nödvändiga ting. Du har både en kniv och en lie som du kallsmidit under långa ljusa sommarkvällar. Hackor och krattor har du gjort av hårt trä, och en trädgårdstäppa börjar ta form. Inte hinner det bli så mycket i år, men du har fått en del frön av snabbväxande köksväxter. Så småningom ska du också höstså det som ska komma tidigt nästa år.  

En kväll, just när arbetet slutar för dagen händer något som gör dig uppjagad. Tre små skäggiga män, tomtar, som du förstår, kommer utefter ån, den breda, stensatta vägen till torget och genast samlas de äldstes råd.
Ni sätter er alla runt omkring rådsplatsen och lyssnar inåt. 
Tomtarna har haft ansvaret för en utvald, och denna utvalda människa har rymt ifrån dem. Hösten står snart med kyla och oväder, de vilda djuren kommer att bli griniga och hungriga och det är snart ute med en ensam varelse utan tillräckliga kunskaper.

Ni talar alltså samma språk, tomtar och vättar. Ja, och du själv då. Du är ju bara hedersvätte, som du kanske kommer ihåg. Människa är nästan osmakligt att tänka sig. Icke desto mindre.
Vad har tagit åt denna utvalda människa då? Har upprorsanden vuxit sig starkare än förståndet? Hur och var gick det fel?
Samtidigt kan du inte låta bli att tänka på om det är en man eller kvinna. Ung eller gammal? Vacker eller ful? 
Vad menas med ful, egentligen? Finns begreppet ens i denna värld? 
Klumpigt gjorda föremål, trasiga kläder, det är fult. Ett utseende på en levande varelse, nej det skulle nog aldrig bedömas på det sättet. 

Du tänker i en skyddande bubbla, eftersom du är lite upprörd och inte kan styra dina tankar. Lite vanvördigt tänker du att tomtarna är riktiga stereotyper av barndomens "bland tomtar och troll" och skäms sen lite. Klart att det funnits människor som sett och känt till naturfolken. Klart att dt funnits andra, som kanske varit värdigare utvalda än du själv... Eller?

Ni ska leta, alla ska leta. En hel arbetsdag ska gå åt till detta. Området från ån och bakom byn ska täckas av dig och de kringboende. Sjösidan faller på de äldstes lott, delvis för att marken är lättare att röra sig på. 
Skogen är djup och vid, och där finns raviner och bottenlösa kärr. Du binder ett långt rep runt midjan för säkerhets skull. Matsäcken blir torrt bröd och torkad frukt för att väga så lite som möjligt. 

Du får området närmast ån, och det är ett cirka tio meter brett fält att avpatrullera, mellan ån och din närmaste kamrat. Det verkar enkelt och överskådligt, men där finns många hålor. Det är rotvältor, klippskrevor och tätvuxna granar. Älvbrinken erbjuder också en del skydd där stora urgröpningar blidats.

Du tänker medan du spejar. Vad ska du göra om det blir du som finner rymlingen? Var står din lojalitet? Vilken är sanningen om rymlingen och rymningen? Om tomtarna? Du bestämmer dig för att vara tillmötesgående men bestämd. Kanske människan kan leva i er by, med de kloka, fridsamma vättarna?

Du blir nästan ivrig, du gör dig bilder av hur du och människan bor tillsammans, pratar människornas språk, minns gamla tiders filmer, böcker... 
Så får du en dålig smak i munnen. Allt det där, det ledde ju bara till en snabbare och snabbare galen resa mot fördärvet. 
Din inre röst, kanske rebellens, säger att du ska ta till dig och lägga på minnet allt som människan berättar, men inte tro på något förrän det kan bevisas. 
Den enes sanning kan vara den andres lögn, det vet du nog, men lärdomar kan dras ur allt. 

När solen står som högst hörs på avstånd vällingklockan, och du går mot ån för att dricka. En hand grabbar tag om din fotled och drar ner dig på den sandiga åbädden. En mycket smutsig människa, med sönderriven kolt bereder sig på att attackera dig.
Du är stark och vältränad, och det blir inte mycket till brottningsmatch. 
Du slår repet om den motsträviga figuren, och bjuder ett stycke bröd. 
Människan spottar, och du inser att det är bäst att ignorera den upprörda varelsen och passa på att äta medan det är rast. Tids nog måste nog människan duka under för hunger och törst. Då skulle kanske humöret mildras.

Du äter njutningsfullt det goda knäckebrödet med hasselnötter och stoppar då och då in ett ringäpple eller en bit torkat plommon. Vattnet från ån är friskt men inte så gott som ditt eget källvatten där hemma. När klockan åter bjuder till arbete sänder du ditt besked om den infångade rymlingen. Strax är din närmaste kamrat på plats, och tre till hinner fram innan ni beslutar att gå tillbaka till byn. 
Du undrar skuldmedvetet om det går att ha rymlingen bunden på det viset, och alla anser att det är enda sättet, men att de äldste kommer att bestämma fortsättningen hur som helst. Rymlingen inser att det inte är annat att göra än att följa med. 
Det tar en god stund att komma tillbaka, en timme i människors tidräkning, kanske två. Ni är trötta och rymlingen måste vara förtvivlat törstig. 

De äldste tar över, leder in rymlingen i samlingslokalen. Ni vänder hemåt för att i någon mån hinna ikapp med dagens sysslor. 
Dina kamrater verkar inte nyfikna, så du får lägga band på dig för att verka oberörd. Du skulle ge vad som helst för att se och höra vad som händer i de äldstes råd just nu. Tyvärr har de lagt en bubbla över sina tankar, så du får skämmas lite över din nyfikenhet och ägna dig åt trädgården och veden istället. Snart skingras dina tankar.

Vid kvällsvarden passerar dagens händelser revy. Du känner handen om din vrist som den kändes, du minns den aggressiva, eller kanske förtvivlade blicken. Inte ett ord hade utväxlats. En yngling, kanske femton år gammal. Spenslig, blek trots högsommaren, mörk, vildvuxen kalufs och en svag, fjunig mustasch. Ögonen kolsvarta av ilska eller fruktan, men förmodligen bruna i vila. 
Varför var pojken så blek, och varför så arg? Inga muskler hade hen heller, trots en lång arbetssäsong. Nåja, tids nog får vi alla veta allt vi behöver.
Din inre rebell petar dig mellan revbenen med tvivel, som du ignorerar. 

Du vänder örtbuketterna som torkas på loftet över din bädd, och konstaterar att de är torra nog att tas om hand i morgon efter arbetet. Nässlorna som rötas i bäcken nedom källan är nog också klara att hanteras vidare. I vinter ska du väva nettelduk, det blir fint tyg till örtpåsar och annat viktigt. Du har förstått att det är ett viktigt tyg även för spädbarnens vård och till sårvård. Vore det förmätet att skaffa sig gardiner i nettelduk? Fastän du har varit här i snart tre månvarv så har du inte varit inne i många stugor. 

Morgonen kommer med tuppens signal, och du sätter eld i spisen automatiskt trots att du gärna hade lättat på trycket först. Du har ändå lärt dig att det är lönsamt att få fyr i spisen innan någonting annat sker, det ger en flygande start åt morgonbestyren.

Du har en famn ved med dig in, och medan du staplar vedträna kokar tevattnet. 
Du häller en stor mängd vatten över blad och bär i en stor kanna, det kommer snart besök, det känner du på dig. De talar om det, men de säger inget om ärendet. De är inte långt borta.
Snart står den gamla kvinnan och ett par av de andra äldste i dörren, och du häller upp te åt samtliga. Gröten som legat i blöt sen igår kokar strax upp, och medan den kokar färdigt tar de äldste till orda. Det är uppenbart att detta inte är för hela byns öron, inte i nuläget. Du serverar gröten med hasselnötsbröd och slår dig ner med dina gäster.

Pojken är nedsövd. Hen har fått utbrott i omgångar, har tomtarna berättat, och ingen förstår varför. Pojken var en verkligt renhjärtad utvald, men något måste ha gått allvarligt snett vid uppvaknandet. Vore det möjligt att en annan människa kunde få ur hen det som vållar raseriutbrotten? 
Vättarna vill göra allt som står i deras makt förstås. Du med, vätte eller människa. 

De ber dig att acceptera en nattgäst, planen är att ta in britsen med den nedsövde pojken fjättrad och låta hen sakta komma till medvetande. Kanske kan du ta emot hens bilder, eller rent av få höra hens berättelse frivilligt?

Men nu är det en lång dags arbete. Du har lagt bönor i blöt och låter dem koka på spisens eftervärme medan du plockar hallon hela förmiddagen. Hallonen ska bli till saft och sylt, och även torkas för bland annat febernedsättande drycker. 
Späda rötter ska skördas och torkas för att under vintern malas till stärkelserikt mjöl. Du kokar upp bönorna till middag med torkade tomater, och det smakar bra med en bit bröd. Du undrar hur natten ska förlöpa, men en sak vet du: i morgon är du ledig från arbete. Nattvak tas på stort allvar i klanen, och är inget man uppskattar.

Eftermiddagen kommer med en del slåtter av näringsrika växter. Fåren och även hönorna drar mycket foder vintertid. Du tycker om liens sång, och sjunger med, skördevisan som kommer av sig själv. Andra stämmer upp och det blir en hel sångkör som skördar sig fram i de saftiga snåren. 
Händerna domnar emellanåt av det myckna bindandet. Det blir blåsor i tumgreppen. Många nekar blir det, men det är också många får som ska mättas. Allas får, som ska ge ull till allas vinterkläder, filtar och annat. 

Kvällen kommer, och du sätter en deg i väntan på din nattgäst. Du samlar ihop de torra örtbuketterna och fyller några krukor med de avrepade bladen och knopparna. 
Tvättar dig så, och brygger kvällsté. Du undrar hur mycket av den sövande örten de gett pojken. Späd är hen ju, men ung och frisk, med ett starkt hjärta, tänker du. 

Den gamla kvinnan kommer med några bärare i släptåg. De bär britsen med den magra kroppen, jag ser att hen är bunden med breda textilremmar för att inte skada sig. Under sig har hen en säck med hö, för de har väl insett att naturen kommer att ha sin gång även då pojken vägrat ta emot mat och dryck. 

Du, människan som klanen kallar Glasbjörk, för din längd och dina ljusa färger. Du ska finna pojkens hemligheter, förstå hens hetsiga humör, hens vägran att följa den rätta vägen.

Mård

Ciara... Ciara... Ta min hand...nej!!!
Jag orkar inte, så svag, så svag... Som när skottarna, de djävlarna, drev pappa i döden. Och mamma... Så som du kämpat för oss... Mamma...Ciara... Åååh... 
Sömnen, denna sömn... Måste vakna innan jag dras ner... Är jag döende redan och på väg efter er... Eller ensam i detta helvete... Mamma, mamma... Jag kunde inte hindra det, Ciara... Fingrarna raknade...

Mmmm... Måste vakna... Måste stoppa vampyrerna, måste... Får inte ta emot blodet, omänniskorna smittar mig... Låt mig dö istället då, men inte odöden...
Måste vara stark, stark som pappa i sin kamp för oss... Vi kom iväg, jag lever ännu. Mamma, mamma... De tog dig, slog dig, vad gjorde de? Alla nätter av tyst gråt? Mamma... Åh Ciara,,, så som din tystnad fyller mitt huvud... Dina tankar dog... Du är död och borta... Underjorden tog er, tog alla... Alla... Onda jävlar och oskyldiga barn... Gamlingar... Alla... Och jag... Varför... Vakna... Mäste vakna... 

Jag sitter fast. Det är mörkt, det doftar trä och vedrök. Var är jag? Flydde... Sprang i dagar, kanske sex sju dagar, slumrade de mörkaste timmarna och sprang, sprang söderut... Hem... Men hemma är ju inte mer? Bara de självrättfärdiga skottarnas land finns kvar... Sjönk i havet, alla flydde eller dog... Ingen mat och smutsigt vatten... Hela landet, ja alla lågländerna kom under vatten... Inte skottarnas skitland. Snåla jävlar, tog allt vi hade för en sketen båtresa ur askan i elden... Så trött... Sjuk och förvirrad. Måste bli klar... 

Ciara... Var är du? Känner du mig, min närvaro? Jag lever... Jag tror jag lever...
Kom, sök mina tankar... Söta lilla syster, min snälla skugga, kom sök mig nu...
Ciara... Det är så brant... Håll fast... Nej... Håll i rötterna... Försök... 

Måste ta mig söderut... Måste finna dig... Du lever. Du lever och jag känner det... Ciara, lilla starka Ciara, du måste kämpa... Jag kommer efter dig... Bara komma loss... Trött... Så svag i kroppen som av trolldom... måste kämpa emot...

Sovit? Länge? Mörkret består. Inte länge. Detta land är så mycket ljusare...  Så annorlunda varelser här, en enda människa bland halvlingar, leprechones...
Ciara kallar, jag måste skynda mig. Komma loss, bara... 

Det är långt efter gryning! Dessa bojor, de är för starka! Vad ska nu ske? Ska detta nya folk börja om från början, som det förra? Och den långa människan, den satans förrädaren, som fångade mig... Kanske också en fånge, en slav?
Detta är ett märkligt land! Skottarna var hänsynslösa, de hatade oss, hatade att tvingas ge oss rum, dela med sig enligt FN:s flyktingstadga. 

Miljöflyktingar. Det var som om vi själva hade ställt landet under vatten. Hatade, bespottade. Och hela tiden hotet mot flickorna. De hånade dem för religionen, för fattigdomen, erbjöd dem pengar för tjänster... 
Ciara hatade tillbaka. Vi hade varandra... Har varandra. Måste få hämta hen, hjälpa hen loss. Det är mörkt, hen sitter fast och är så rädd, så förtvivlad. Mamma är borta. Mamma, ingen katolsk skenhelig kärring. Mamma hyllade Gudinnan, det var rörande hur mån hen var om alla de urgamla traditionerna. 

Vi skrattade aldrig åt mamma för det där. Hen var stark i sin tro, och hen kunde många saker, fördolda för oss andra. Det viktigaste var ändå samspelet mellan allt levande. Det har vi med oss, livskunskapen och detta att höra och känna varandra, se med varandras ögon. Mamma sa alltid att vi är speciella. Det finns egentligen inga enäggstvillingar med varsin könstillhörighet. 
Utvalda, för Moderns och för Universums stora plan, sa hen. 

Vi vet att det är något speciellt. Vi vet också att wicca har lika fel som de andra religiösa. Det FINNS ingen gud. Bara manipulativa människor, och manipulerade människor. Upp... Nu måste jag upp! Hjälp mig, jag måste ut och pissa!

Någon hörde mig till slut. Jag såg inte vem det var, solen stack mig i ögonen när dörren slogs upp. Jag leddes ut på gården, och in på dass. Kanske hade jag tagit chansen att fly genom hålet, vada i avföring för att sen kanske finna att jag inte kom längre... Nej. Inte ens om jag hade blivit lämnad den lilla stunden det tog att pinka, hade jag gjort det. Varje misslyckande bryter ner, varje seger bygger upp. 

Jag blev ledd tillbaka till stugan, och fick återigen mina armar fjättrade. 
Kvinnan satte fram bröd och soppa. Vatten! Friskt, gott källvatten! Hen höll kåsan till mina läppar, och jag tömde den i ett svep. Jag blev matad som ett barn med brödet och soppan. Det smakade underbart, det smakade Irland och mamma. 

Så småningom började kvinnan tala. Hen talade med ord. Engelska, så skönt. Aldrig har jag trott att det språket kunde låta så vackert. Skottarna talade det på sitt dryga vis, många av våra egna talade det, men mamma höll hårt på gaeliskan. Det riktiga språket, menade hen. Det enda som kunde beskriva det man ville förmedla. 

Den här kvinnan, i mammas ålder, stark och senig. Blond och blåögd. Vad gjorde hen här? Var hen inkallad bara för att förhöra mig? Och varför ville de åt mig, en liten mager krake, en flyktingunge på femton år, vilse i världen utan familjen? 

Hen berättade om sitt uppvaknande här, om sina lärdomar, sin uppgift att värna, vörda och hjälpa naturen tillbaka till sin ursprungliga styrka och renhet. 
Hen visste att jag skydde blodet. Jag skulle inte vara rädd. Det var inte tvunget, men jag skulle få hen som följeslagare. Hen talade om Resan. Vi skulle påbörja den efter middagsrasten. Klanen skulle önska oss lycklig resa, och vi skulle få färdkost och utrustning. Vart skulle vi? Varje gång jag ville fråga så avbröt hen mig med mild men envis röst. Hon såg min iver att berätta, men jag fick ingen chans.

Jag erbjöds att ligga och vila, och jag gjorde kvinnan till viljes. Ju mindre bråk, desto mindre bevakad skulle jag nog bli, trodde jag. 
Kvinnan lade sig också, på den andra britsen vid matbordet. Hen tycktes falla i sömn, och jag kände mig också trött. När jag var på gränsen började jag se bilder. 
Byggande, bakande, skördande, vedhuggande... Fick jag in hens drömmar? Precis som med Ciara? Jag blev ivrig. Kanske skulle jag kunna se hens planer, klanens planer för mig?

Kvinnan föreföll sova djupt, och jag fick bilden av mig som sprang genom skogen. Mina tankar förde mig tillbaka till flykten från tomtarna. Den stora skräcken för blodtransfusionen. Sömnen innan. Den stora sprickan... Åh, nej... Det stora gapet som slök människorna, levande och döda, tycktes det... Ciaras hand... Men vart föll hen? 

En annan dröm tonade in. Ciara i ett mörkt rum, lika fjättrad som jag. Ögonen svarta av oro, hen kallade: "Oran, Oran, min älskade bror... Söta lilla du... Var inte rädd... Bara sök mig, sök mig där vi förlorade varandra... Sök i mörkret...

Sen kom kvinnan tillbaka. En vandringsstav, ett knyte. Staven pekade mot solen, söderut... Mitt hjärta slog hårdare. Skulle vi söderut? Var det i avsikt att föra mig tillbaka, eller var det en lycklig omständighet? Jag skulle inte yppa någonting. Vägen söderut, finna min syster innan det var för sent... Finna Ciara levande!

Klockan ringde, och kvinnan satte sig upp. Hen log mot mig. Vi borde väl hålla en god ton sinsemellan, det kände jag att jag skulle tjäna på. Hen var verkligen stark, den där. Som mamma, eller värre...


Ciara

Oran, du är på väg! Jag lovar att hålla ut! Vatten finns inte, inte heller mat. Jag sitter som i ett skruvstäd, men får ändå i mig lite dagg och granbarr. 
Du får hålla sinnet rent, så du hör mig... Hör du mig? 

Granen räddade mig. Utan dess starka rötter hade jag varit fången i underjorden, med alla de andra. Granens starka rötter snärjde mig, höll mig uppe.
De ville min död, Oran, de där små. Vad ville de dig?
Pappa död i Skottland, mamma slukad av berget. Mamma var så sjuk, det kan du lika gärna veta, Oran. Hen ville skona dig. 
Det de där männen gjorde dödade hen, lika mycket som berget. 
Hen ruttnade inifrån, sa hen. Av cancer, männen smutsade ner hen och hen fick cancer. Vi kom ur askan i elden. Om och om igen kom vi ur askan i elden.

Mössen nosar på mig. Myrorna passerar, men de sticks inte. Naturen är god. Människan är ond. Är alla människor verkligen borta? Utom vi?
Varför har de skonat dig? Är det för dina förmågor? För din oskuldsfulla varelse? Din förmåga att se längre bort än horisonten? De valde dig...

Natten är mörkare, men dagsljuset når inte in under granens täta grenar. Här är aldrig riktigt ljust. Jag sover mycket, drömmer och fantiserar. Försöker kalla på dig så ofta... Men det är så svårt att urskilja ditt svar... Jag drömmer dig mer än jag hör dig... 

Jag har magrat! Kläderna, så slitna. De hänger som på en fågelskrämma. 
Min arm är som en kvist. Benen som stickor... Jag kan nästan... 
Jag är fri! Åh, gran! Du räddade mitt liv, men nu måste jag lämna dig.
Men... Så svaga mina ben... Fotlederna... Jag kan inte stå eller gå!
Nå, så stannar jag, du gran! Men jag kan nå mera stensöta nu, krypa till harsyretuvorna kring din stora, trygga stam. 
Ge mig styrka, du min stora, trygga gran! Mitt hem och min familj är du.

Jag har hört så många ljud under dygnen som gått, veckorna...
Det hackas, bryts, krasar... Får vara på min vakt. 
Är det ett krig som pågår, olikt alla tidigare krig?

Se där, en gren i lagom längd. Jag ska se om den duger som krycka. 
Mina ben ser inte konstiga ut, men de har tappat all sin kraft. 
Daglig träning, så musklerna kommer tillbaka, det är det enda.
Och så att gå mera näring, förstås.

Nu kan jag sova igen, trygg i förvissningen om att min bror ska komma. 


Glasbjörk

En sån märklig känsla, denna plötsliga frihet, detta förtroende. 
Du vandrar söderut, bort från byn, med en gråhund i koppel och en liten mager pojkkrake till färdkamrat. Av klanen given namnet Mård.
Ett så passande namn, den mörka pälsen, det ettriga humöret och den smidiga kroppen. 
Hen bär sin ränsel som en vuxen, utan att knota. Ni har en lite trög dialog, det är så mycket du vill fråga, men hen är så frånvarande, lyssnande inåt.
Du förstår att hen söker sin systers röst. Vill inte störa, och stör inte.

Vägen söderut, en omväg runt sjön, men lätt väl upptrampad mark.
Det är skönt att promenera, och hunden ger dig extra draghjälp. 
Hunden kan spåra, men också vakta och försvara. Dess namn är Dimma, och den är klokare än många tvåbenta. Den läser dig i din blick och i din röst. Läser den även dina tankar? Den slår ned blicken och skyndar före dig på stigen igen.

Pojken tilltalar dig. Hen har hört sin syster. Ni måste ta er i akt, alla varelser är inte goda här i skogarna, säger hen. De förstör, bryter sönder... De arbetar från soluppgång till solnedgång, och de skulle omedelbart döda hen om de fann hen. Du ser skräcken i hens ögon, hör hur rösten darrar. 

Ni vandrar långa sträckor, med korta vilopauser. Så långt som möjligt innan solnedgången, det är planen. Matsäcken drygas ut med vilda bär och frukter, plockade i farten. Du tänker på bilderna du fått, människorna som tippas, schaktas ner i underjorden. Fick du dem genom pojken? Mård? Oran...

Hen pratar inte gärna svenska. Du tror att hen förstår bättre än hen talar, men envisas inte. Engelskan är en tredje part, som gör er jämställda. 
Du frågar om hen föredrar sitt gaeliska namn, och hen säger att hen gör det. En mård är ett vackert djur, men det är inte så hen ser sig. Hen skrattar åt dig, glasbjörken. Den långa, greniga, ljushyllta. Frågar efter ditt namn. 
Du svarar att det var så länge sedan, men du minns att det kunde uttalas på så många sätt. Betonas, få olika betydelser. Nej, du tyckte inte om det, helt enkelt. Andra hade gett det till dig. Du kunde för allt i världen hellre vara en björk. 

Jag kallar dig Orla, om jag får. Den gyllene. Som jag och min syster är uppkallade efter våra mörka färger. Det är enkelt och det är ärligt. Ciara och Oran, och tant Orla.
Du rufsar om i den mörka kalufsen, och ett ögonblick trycks den magra lilla kroppen mot din varma, moderliga. Det blir bra, säger du och ler. 


Ni vandrar tills solen har gått ner, och finner precis lagom en liten bäck med friskt, gott vatten. En stor, tät gran blir ert natthärbärge. Filtarna rullas ut, och snart sover ni trygga med Dimma till vakt.

Du håller en hand mot den sträva barken, och känner en handflata mot din. 
Flickan är så mager och blek. Ögonen som två stora svarta hål i det lilla vita ansiktet. Håret har hen flätat och uppsatt, det är tjockt och svart, glänsande som ebenholts. Kläderna är dock bara trasor, och hen är skinn och ben.
Vi är på väg, Ciara, säger du, och hen darrar till lite när hen hör sitt namn. Sen ler hen, och det är som en soluppgång i ditt bröst. 
Vi kommer, din bror och jag är på väg. Lita på tant Orla. 

Dimman lättar i små skira pelare, som älvor i dans. Ni är stela och lite frusna efter natten, och det känns befogat att tända en liten eld. Soppa hade varit gott, men det blir te på äppelskal, varsitt bröd med hasselnötter, frukt och ost i, och äpplen från ett träd ni passerade igår. Dimma får också bröd, och hen tuggar glatt i sig äppelskruttarna ni kastar till hen. 

Så stelnar hunden till. Ni krafsar ut elden, häller ett par grytor vatten över glöden och täcker med våt mossa. Ni hör alla tre hur det dundrar, bräcker, gnisslar. 
Något pågår längre fram, något destruktivt, låter det som. 

Oran

Vi kom på benen illa kvickt. Tant Orla fick elden att slockna nästan utan en enda rökpuff. Hunden är vår livförsäkring, och den är inte alls aggressiv, fast det är en sån där vargliknande hund. Tvärtom, den ligger gärna nära, slickar våra händer och när jag känner mig missmodig, när jag inte känner Ciaras närvaro, då knuffar den på mig med nosen som en sorts tröst. 
Den drar tant Orla, och jag tror hen är tacksam för det. Hen är nog äldre än mamma, fast inte gråhårig eller särskilt rynkig. Det är sättet hen rör sig på, och den där märkliga visdomen som liksom lyser runt hens panna... Hen är god, det är en god människa, en god kamrat som följer mig på mitt livs viktigaste, och kanske farligaste resa.

Vi fortsatte följa stigen, men var hela tiden beredda att hoppa in i skogen. Oljudet hördes starkare ju längre vi gick. Det var metall, sten, glas... Som ett krossverk och en bilskrot på en gång. Demontering... Någon sorts demontering.
(Fan ta de där skotska skitungarna! De tålde inte att jag använde svåra ord, de tålde inte att vi, flyktingarna, kunde något mer än de kunde, eller att vi såg bättre ut, var renligare, arbetade flitigare... )

Ciara hade också hört de där oljuden. Jag tog mod till mig och frågade Orla vad hen trodde. Som vanligt svarade hen med en fråga. Visste jag vart människorna hade tagit vägen? Jo, det visste jag nog. Djupt nere i urberget var de, som sömngångare hade de gått, och andra, de hade tippats lass på lass, döda eller medvetslösa... 
Mamma knuffades ner av folkmassan som tryckte på. 
Själv hade jag en sten mellan mig och horderna. Jag höll Ciaras handled, höll den så hårt, men när hen inte orkade kämpa mer, så rätade sig mina fingrar... Domnade av ansträngning. Hen ropade "Spring, spring... Jag kommer efter..." 
Jag snubblade bort, in mellan träden... Jag fick tag om en stor gran, och där stod jag fastklamrad till sena kvällen. Alla människor var borta, döda, uppslukade av underjorden... 

Orla berättade om sin upplevelse. Hen hade sett draken, hört den tala. Alla människor, och alla människans konstruktioner skulle förintas. Ja, så hade draken sagt. Ljuden, de måste ju härstamma från det. Destruktion! Ja , jag sa ju det! 
Hen klappade mig på huvudet och kallade mig för en klok man... Jo det lät något det! Bara mamma hade någonsin kallat mig så, och det var inte ofta...

Vi började lyssna mer fokuserat efter ljudets riktning. Att vi skulle ta reda på vad som var å färde, det behövde vi inte ens säga. Och det gick mer och mer upp för mig att vi pratade inom oss, som Ciara och jag alltid kunnat. 
Kanske var Orla ändå min tant? En avlägsen släkting, eller kanske en sån där gudmoder som i sagorna? 

Nu kände vi lukten av asfalt. Hunden stretade på, och vi trampade efter, ivriga att se hur förstörelsen gick till. En slänt på ett par hundra meter, med sly och hallonris skilde oss från det som pågick. 
Vi såg klippan precis samtidigt, och Orla nickade. Jag kilade uppför berget och la mig platt på toppen. Orla och hunden satte sig i skuggan och tog emot mina intryck.

Hopliter, visst hette de så, soldaterna som drog fram tätt, tätt. Hoplitfalanger.
Ja så kunde detta beskrivas. Stora, fula gubbar och käringar, ingen under två meter, snarare var de tre... Jättar! Ännu ett sånt där folkslag som mamma hade talat om. Vår häxmamma, som vi kärleksfullt skämtade... Hen låtsades bli förnärmad, men var nog mest glad att vi inte delad hens tro. Den var inte välsedd ibland skottarna. 

Jättarna högg sig fram, med stora korphackor. De åt sig igenom asfalten, och bakom dem lastade andra jättar resterna på foror och ytterligare jättar fraktade bort dem. Först på asfalten gick ett småvuxet folk och eldade. De krattade bränderna med sig framåt. Därav lukten, och själva idén var förstås att mjuka upp asfalten.

Nu visste vi det. Nästa viktiga information var hur vi skulle komma osedda vidare. 
Det var snart kväll igen, och vi hade gått riktigt långt idag. 

Vi slog läger igen, även denna gång under en jättelik gran. Ingen eld, men det gjord ingenting. Vi ville bara ha friskt vatten och det allt torrare och segare fyllda brödet till kvällsmat. Hårdbrödet och de finaste äpplena sparade vi för framtida behov. 
De segaste brödkanterna fick hunden, och ett par kantstötta äpplen med. Sen gnagde han tacksamt på rötter som han grävde upp. Kanske var det bra näring i dem?
Vi rullade snart in oss i filtarna och sov gott och länge. 

Ciara

Jag vet att ni närmar er. Kvinnan och hunden är våra vänner. Du såg jättarna! Jag har inte sett dem, men jag hör den där bearbetningen hela dagarna, från soluppgång till solnedgång. 
Jag ska inte störa dig, min bror, jag vill bara säga att jag följer er. Utan att lämna min gran följer jag er vandring. Jag kan gå nu, och jag smyger ut och plockar bär, frukt och rötter när ljuden tystnar. Kanske har jag fått lite nytt hull på kroppen... Eller nej, ärligt talat inte... Och ni har bröd! Bröd med ost och nötter i!
Jag är så hungrig hela tiden, att det har blivit en sorts normaltillstånd. 
Så konstigt att jag inte svalt ihjäl där nere bland rötterna... Jag måste ju ha suttit fast i månader? 

Nej, nu är det bäst jag sover jag med. Och drömmer... Jag ska drömma om när vi ses, Oran, min älskade bror, min andra halva! God natt och dröm om mig!

Algiz

Ännu en dag i paradiset! Elda och elda, släpa ved och ris... Mil efter mil av den här gudsigförbannade europavägen... Jo, den ska bort. Den är skitig, giftig... Inte bra för grundvattnet, eller hur? Det här är inte mer än rätt, att jag går här och krattar vedbränder, släpar ved och är slav åt småfolket... Men varför skonade de bara en enda man när det är så oändligt mycket arbete? 

Utvald, jag är utvald? Jaha? Trollen har tagit väl hand om mig. Ja jag är ju praktiskt taget ett troll, och hade de fortsatt med de där skumma blodtransfusionerna så hade väl jag också fått en stilig svans att vifta med... 
Jag kan det här, elda, spränga med eld och vatten, men också att läka berg. 
Jag kan se på markerna om de är försurade, vet vad de behöver för att helas. 
Skogens djur fruktar mig inte. De gör mig inte illa, och älgen är min beskyddare liksom jag är hans. 
Men nu måste jag faktiskt gå in i skogen ett slag... Privata affärer. 

Skogen som kök, vardagsrum och toalett. Här är den fina vitmossan lagom fuktig, jag gräver en grop. 

Men... Det är någon här... Jag är inte ensam... Inte trollen, de skulle inte inkräkta på privata behov på det sättet... 
De är två... Och en tamhund. De är på väg häråt... Är det rymlingar?
Jag behövde ju bara... Fan också! ...skita... Enkelt uttryckt... 

Jag ska försöka få kontakt. Mmmmm.... Hallå kvinnan! 

Oj, så hon skvatt! Hon hör mig! Hallå! Jag kommer i fred, jag vill er ingenting... Jobbar på motorvägen. Algiz kallas jag. Älgen. Vilka är ni? 
Glasbjörk? Mård? Men ni kallar er vid andra namn? Okej? Flicka? Nej, det vet jag inte. Lever hen alls då? 

Nå, där är ni ju. En sån liten spink! Inte är hen din son, det syns. Irländare, ja det kan jag tro. Så ni kommer från vättebyn rätt norrut, alltså? Jag har hört om den. Bra folk, jobbar och ligger i. Dåligt folk, de är väl döda, så vitt jag vet. Mig skonade de. Har ni också fått blod?

Ja, vi måste skynda oss. Mitt arbetslag väntar mig strax tillbaka. Skulle bara... Ja jag måste nog dra mig tillbaka. Gå en aning västerut, så kan ni korsa vägen osedda.
Kanske ses vi någon gång. Tack för äpplena! Du är sannerligen en grann kvinna!

Jösses, att jag inte sket ner mig! Hade väl varit något att impa på damen med... Hår som spunnet guld hade hen... En sån där Bauer-prinsessa... 
Fast hen var nog bortåt femtio... Nej, kanske inte, fyrtio i alla fall. Hyfsat lång, hade passat som handen i handsken. Som basketspelare har en ju vissa problem att hitta danspartners... Fast här i Sverige var det rätt gott om välväxta brudar. Med betoning på VAR. 

Ja, här ligger det ju skapligt med ved! Då är det ju ingen som behöver fundera mer... Åhej... Hela skogen följer ju med... Elda och elda... Vilket liv...
Hoppas våra vägar korsas igen... Orla, hör du mig? Går ni lite längre österut på vägen tillbaka så kanske vi ses... Varm... Du tänker på mig, erkänn... Hahaha jag har en dejt... En dejt efter domedagen, vilken jävla grej!

Oran

Gubbfan, sluta stöta på min tant! Hahaha Orla, du har en beundrare! Aj! Nyps inte! Barnmisshandel är ju förbjudet här! Hahahaha... Orla och älgen... 
Hen var som en jätte, minst två meter lång. Slitna hängselbyxor, jättestora skor och inget mer. Bara det där stora krulliga håret. Rastasnubbe... Fast gammal. 
Hen talade med tankarna hen också, ändå känner jag att hen talar engelska hellre än svenska. En idrottare, ja, det har du rätt i. Hen är nog en sån där som de har köpt från Amerika. Kul kille i alla fall, men vi klarar oss allt bra själva, eller hur?

Vilken omväg det blir! Eller blir det? I kväll får vi försöka ta ut riktningen lite mer noga. Törs vi gå över där framme? Det är en lång kurva, ser det ut som. 

Ciara

Ni korsar vägen, jag liksom ser det! Då kan det ju inte vara så långt kvar, eller hur? Vi har ju aldrig varit så här långt ifrån varandra. Det var otäckt att tappa dina bilder. Nu kommer de tillbaka! Tanten och hunden. Den verkar snäll. Och hen har så gult hår! Förstår att du kallar hen tant Orla! Hen verkar snäll hen med. Vi kanske kan behålla hen? Vad säger du, brorsan? 

De har dragit bortåt, de som väsnades här. Jag går och ser efter vinbär. Här finns en gammal trädgård med en husgrund mitt i. Det ser ut som om en jätte har böjt sig ner och lyft upp huset och gått bara. Källartrappan är kvar. Jag måste bara kolla lite...
Hej, kolla här! En massa kläder! Finns det kanske något åt mej? 
Jeans... Jättestora. Jaha... Behåar... Slalompjäxor... 
Men här, mer jeans, de här ser ju perfekta ut... Flera par, och skjortor... Brorsan också, du ska ha du med...
De här skorna var ju allt annat än roliga. Som militärens. Jävla punkdojor...
Fast brorsan kan nog ha de där. Jag får ta de här gummistövlarna. Raggsockorna med. Fötterna klarar inte så mycket sen de har suttit fast. Skinnet är alldeles vitt och tunt, som bebisfötter... 
Ryggsäcken där blir bra. Och kolla, en filt! En stor, härlig yllefilt! 
Tungt... Tja, men det går allt! 

Vinbär är så gott! Efter alla granbarr och stensötarötter är det festmat! Jag ska gå hit i morgon igen och plocka i någonting. 
Oran, du ska få vinbär när du kommer! Stora som druvor!

Orla

Du känner flickans närvaro hela tiden nu. Hen är mer aktiv, hen är glad. Det märks på pojken också, hen är glad han med, och rufsar om hunden i pälsen.  Bra att hen fick annat att tänka på. Du blev riktigt förlägen när hen retades med dig.
Men så snygg karl, och stod där så skitnödig mitt i skogen, och du hade så svårt att inte visa att du kände hens dilemma... 
Kanske ses ni igen? Det känns som om ni har något ogjort, eller? 

Ni går och går. Passar på att dricka vid små friska vattendrag, plockar en näve bär här och där, men nu pinnar ni på rätt friskt. Du saknar människovärldens stegräknare... Eller inte, förresten. Att mäta och mäta, tid och avstånd, värden och förluster... Det var mänsklighetens förbannelse. Nej, att leva efter dygnet, och efter årstiderna, det är det rätta.
Du pekar ut en tät och fin gammelgran, och ni slår nattläger. Hunden ligger utanför och gnager på något äckligt.
Ibland hittar den något dött i skogen, och ni kan ju inte missunna er trotjänare maten, när er egen matsäck är i ständigt krympande? Bara den håller sig på lite avstånd...

I kväll blir det en liten brasa, och ni sitter mitt emot varandra med handflatorna vända mot lågorna. Elden visar bilder. Ett läger, smutsiga män och kvinnor, grovhuggna, med stora näsor och risigt hår, som tagel. De har svans... Det är trollens läger... 

De gnager på bröd, de också. Fast det verkar som om de har bakat det över glöden, det är lite sotigt, men ångar av värme. Härligt... Det knorrar lite i magen, och ni ska också äta snart... Men bara en titt till...
Mannen närmar sig elden. Algiz. Hen sätter sig på huk mellan trollen, och vänder sitt mörka ansikte mot dig. Du ser in i hens mörkbruna, leende ögon och känner hur ett fånigt leende sprider sig i ditt ansikte.... Tills du får en knuff och pojken skrattar sitt spefulla, men inte elaka skratt. Ni delar det allra sista mjuka brödet. Eller mjukt... Det tar en stund att äta det, även sedan det doppats i örtté. 

Medan glöden falnar sitter ni tysta och ser långt borton horisonten en annan gran, en spenslig gestalt i blåjeans och rutig flanellskjorta, ett litet magert ansikte, fläckigt av vinbär, med ett stort, belåtet leeende. Ciara höjer armarna mot er i en symbolisk kram. 

Oran

Äntligen morgon! Idag var det väl tusan om vi inte skulle nå fram! Vi har sovit jättegott, Dimma har värmt mina fötter så de är alldeles stela. Orla ler i sömnen och jag gör mitt bästa för att inte snoka i hens drömmar. Hen ser mycket yngre ut när hen ler. 
Undrar om hen hade barn, om hens familj försvann som vår mamma, och som alla de andra... Utvalda... Vissa är utvalda, alla andra slaktade, dumpade.... 
Vi är speciella, Ciara och jag. Mamma sa det alltid. Vi hade något särskilt på jorden att göra, sa hen. Men inte mamma, alltså. Så förbannat grymt...

En famn torra pinnar bara, så får vi lite varmt i oss innan vi fortsätter. Lite stensötarötter och tallbarr ger en söt och god morgondryck.
Men hallå... Ett bisamhälle har byggt i trädet där... 
Den där träburken i min ränsel, den rymmer nog nästan två liter. Honung skulle göra oss så mycket piggare. 
Bina verkar på väg ut... Få se nu. Jag röker ut dem... 

De fulla vaxkakorna med honung doftar ljuvligt. Teet smakar så fantastiskt mycket bättre med lite honung, och det är världens bästa godis, att tugga ur honungen ur vaxkakorna. Det har nog människan gjort sen urminnes tider... 
Det här kommer Ciara att tycka om!

Orla

Efter den näringsberikade frukosten traskar ni iväg på lätta fötter. Hunden snor något extra varv runt benen i hopp om att få en bit vaxkaka till, men nu är det nog för en stund. Allt har sin tid. 

Landskapet börjar förändras. Skogen blir mer löv och mindre barr, det blir mera undervegetation. Snart måste ni söka er till mindre vägar för att ta er fram alls. 
Trädgårdar med husgrunder blir allt vanligare, och ni stannar till här och där för att njuta av frukt och grönt. 
Du ser flickan för ditt inre öga. En kopia av sin bror, men klädd i jeans och rejäla gummistövlar. Det korpsvarta håret ihopsnörpt till en knut med en pinne tvärs igenom. Hen är ännu magrare än pojken. Det gör ont i dig att se, och du föreställer dig istället de båda vid bordet i din stuga, med magarna fulla av soppa och bröd. 

Det är längesen ni såg folk, men ni har stött på djur av olika slag, i inhängnader. Kor och kalvar, inga tjurar. Du tänker att det är lika bra att generna av dessa ömtåliga hi-tech-kossor får gå ut i intet. De verkar väl sörjda för, ändå. Ett slättboende naturfolk sköter dem nog.

Ni blir mer varsamma i er framfart när ni stöter på den sortens domesticerade djur. I deras närhet finns det säkert någon vallare som kan bli otillbörligt nyfiken.
Pojken pinnar på, men du ser att hen är mycket trött. Det är gott och väl dags att slå nattläger, men här är alltför mycket öppen mark. Dessutom vet hen lika väl som du hur nära ni är hens syster. Du hör ibland ett mumlande, inte på engelska, utan på keltiska. De kommunicerar.

Äntligen ett litet skogsparti! Ni hittar en någorlunda tät gran och lägger ut era filtar. Hunden får smita ut och söka sig föda, ni har inte mycket kvar nu. Brödet smakar allt möjligt, efter att ha umgåtts med äpplen, plommon, elddonet, törestickor och annat i konten. Det är så hårt att det måste doppas, men ni orkar inte tända eld nu. Ni doppar bröd i vatten och suger på det tills det mjuknar och ger med sig. 
Hungern är inte särskilt svår, vägen har varit kantad av frukt och bär. 
Hunden kommer tillbaka, och ni hör att den gnager på något, där den slagit sig ner utanför granen. Du ryser stilla. Vill inte veta. 

Så kryper ni ner, rygg mot rygg för värmens skull. Du somnar så fort. Du ler i sömnen. Vad drömmer du om, du Orla, du gyllene glasbjörk? 


Oran

Det är kyligare på kvällarna. Känns lite höst redan. Det tar också mycket längre tid innan gräset torkar upp om förmiddagarna, och snart kanske det blir frost. 
Vad ska vi göra när vi återförenas? Ska vi vandra hela den långa vägen tillbaka?
Kanske blir det för hårt för Ciara? Jo, det kan bli för hårt för dig, säger jag ju! Du har ju inte samma styrka, du som suttit fast så länge. Vi behöver söka vinterly, men var?

Kläderna, ja, det får du visa oss. Klart vi ska titta på klädförrådet! Men det förslår inte bara med gångkläder, vintrarna är bistra här. Det kan bli snö och mycket kallt. 
Sedan alla maskinerna har tystnat kanske vintrarna kommer tillbaka som de gamle har sagt. Det kan vara naturens hämnd på oss, de allra sista... Varför och hur hände allting? Jag förstår bara brottstycken, och de vill inte berätta. 

Orla kan mer än jag om det här, men jag törs liksom inte fråga. Det är för starkt, för tungt... Vi är så utsatta. Ändå, vi är skonade... 

Evolutionärerna II


Vildren


Jag är så trött. Får inte i mig näring nog. Konstigt att jag lever alls. Alla andra dog, eller var alldeles borta av feber. Jag såg och hörde när de kördes bort på kälkar och slädar, sen kom det där ovädret... 

Levt på gammalt unket vatten i veckor. Honungen fick jag tag på efter att ha kämpat mig över hela golvet. Det har gått lång tid sen dess. Snöoväder kom och gick, febern steg och sjönk. Jag fick upp bakdörren och kom åt snön, den var ren och frisk. Så småningom kom jag att orka vara uppe en stund varje dag. Torrmaten är slut. Vi skulle stanna en vecka, vi var åtta stycken. Nu är det högsommar. 

Jag orkade inte ropa. Ingen letade på loftet, och jag blev lämnad att dö. 
Nu kommer det nog ingen häråt på länge. Semestern, kanske. Men det är väl inte mer än maj, skulle jag tro. Mobilen är död. Strömmen är borta. Jag fattar inte hur de har kunnat missa mig. Inte ett plan, inte en helikopter på all den här tiden. 

Nu måste jag få krafter, så jag tar mig till bebodda trakter. Nässlor, våtarv och vad mer? Vad åt hen, den där mannen, hen som blev så frisk från alla sina dödliga krämpor? Blad, som sallad bara, med klorofyll och annat. Omväxling till all den där campingmaten och proteinpulvret. Fan, jag måste ha tappat trettio kilo i muskler, och allt synligt kroppsfett. Jag ser ut som en levande död! 

Åh, magen... Ajj... Det går ju inte! Måste vara försiktig! 
Men att inga patruller varit förbi... 
Jag får se till att få lite sol på kroppen. Det kommer att göra nytta. 

Lite torra pinnar och töre att tända med. Det har gått åt en hel bokhylla att få fyr i kaminen. Bara gamla böcker, inget som inte finns att hitta på närmaste loppis. Den huggna veden är långt ifrån slut, det är tändveden bara. Jag har ju inte orkat spänta med mina ynkliga armar... Nu ska jag bara jobba på att komma i form. Lite, lite i taget ska jag återta min kropp. Sen ska jag hem!

Jag har drömt så mycket under sjukdomstiden. Det var människans sista dag på jorden. Alla vandrade tills de stupade, sen var det som om jorden rämnade och kroppar störtade ner i underjorden. Jag kände en sån stark lust att kasta mig ner i den bottenlösa massgraven. Jag kände människornas ondska, jordens vrede, jag kände mig ovärdig att leva kvar. En röst inuti huvudet sa: "ligg stilla, ligg kvar här, du ska leva. Ligg kvar och läk, du ska leva... "

Det var både verkligt och overkligt. Jag hade så hög feber, och huvudet värkte konstant. Mitt hår är grått, det är irriterande vildvuxet. Skägg har jag aldrig fördragit. Här uppe är det ingen fördel när det bara fryser istappar i det när man far på skotern eller skidorna. Men gråhårig före trettio, det hade jag aldrig trott. Far min var ju ramsvart i huvudet till sin död. 

I morgon ska jag dra ut alla de nerskitna och nerpissade klädtrasorna och elda upp dem. Bara det kommer att göra mig flera gånger piggare. Komma ner till älven och tvätta av sej är väl en utopi, men om några dagar så, på råkost...

Jag borde skriva dagbok. Alla anteckningar har jag ju gjort i mobilen, och block och pennor har jag inte släpat på sen skoltiden. Jo... Akvarellblocket och de pennorna... Men då får det förstås inte bli fuktigt. Och lite ont om ark blir det väl också. Får skriva stolpar och renskriva hemma sen. "Överlevaren" ska jag kalla min bestseller... Hahaha ja säkert... Men någon sorts dokumentation måste jag göra, åtminstone för mitt eget förstånd.  


Lämmelfolket

De säger inte mycket, men de verkar ändå veta precis vad den andre förväntar sig. De småväxta figurerna packar en fora, en av dem går ut och visslar långa vackra drillar tills en stor, vacker sarv uppenbarar sig. Den ställde sig snällt mellan draglinorna och selas av flinka fingrar. 

De två minsta får sitta på lasset, men de större travar efter renen som drar den ganska speciella farkosten. Framtill har den ett slags mindre hjul, grovmönstrade i något som liknade järn. Flaket vilar på en tvärslå bakom framaxeln och  på de grova medarna av små trädstammar. En sorts bakkälke, skulle den nog kunna kallas.  
Det bär utför, lite tvärt emot vad årstiden bjuder, men de har ett stort lass som måste dras hem så fort som möjligt. Ett lass med märkliga, farliga saker, som ingen av dem vill se eller röra, egentligen. 

Barnen sjunger på en ramsa, skrattar och leker handklapp-lekar, och de stora blir bättre till mods och kan falla in i ramsorna, och de tar snart upp sånger ur den långa folkvisetraditionen. Det finns alltid en sång som passar in, och nu blir det en visa om hur lämmelfolket gjord sig förtjänta av renarnas hjälp och vänskap. 

Vid foten av fjället slår de läger, och det är dags för kvällsmat och vila. 
Alla har yllefiltar i glada färger och mönster, och de sveper dem om sig på bäddar av ljung. Snart sover de alla gott, medan de små svarta hundarna vilar på ett halvt öga. 


Morgonen kommer med lätta dimskyar och en allt mer värmande sol. Småttingarna får varsin rejäl slev honung i morgondrycken och alla gnager på rullat tunnbröd med någon fyllning. Kanske är det mesost och vårlök...

Så blir det plötsligt isande tyst. En av de äldre börjar tala inåt. Alla koncentrerar sig, för han är ytterst lågmäld och fåordig. Det ryker nere i dalen. Någon eldar annat än ved och ris. Två spanare ska skynda före, och ingen kommunikation annat än inåt är tillåten. Inga visor, ramsor, inget gnäll. Förstått?
Barnen nickar storögda. Vad är det som händer? Vad finns där nere? 


Vildren

Vilket slit! Tänk att lite kläder kan vara så tungt att släpa på! Och stela av gammal skit är de. Ska bli skönt att bli av med eländet! Tänk att jag var så dålig! Låg och sket på mig om och om igen tills magen var tom. Slickade i mig vatten från fältflaskan och sket ut det med. Ja, så svag var jag att jag pinkade i sängen också. 

Måste ju ha haft nåt skit i kroppen, eftersom jag däckade på loftet redan när grabbarna kom. Jag hörde som på långt håll hur de höll på att packa upp. Jag orkade inte få ur mig ett pip, det var som om luften hade slagits ur lungorna. 
Att de inte letade efter mig! Och varför lämnade de allting kvar? De hade inte lämnat disk, ingenting som tydde på att de hade varit där mer än packningarna och de öppnade ölburkarna. Bara gått ut och försvunnit? Fast drömmen sa annat... Stapplat, ramlat, jämrat sig... Hur kunde de också vara smittade, som kom nerifrån sörlandet? En sån där pandemi kanske... Jag vet inom mig att de är döda. 

Usch så äckligt det luktar av de här friluftskläderna! Inte mycket som är naturligt i dem. Syntetisk vadd, konstgjorda fibrer. Aldrig naturmaterial. Konstigt det där. Jag har aldrig trott på det egentligen, men visst, det blir ju åtskilligt lättare packning. 
Jag sparar de riktiga plaggen och filtarna. Kronans sovsäck går inte av för hackor, den klarade sig med nöd och näppe bara för att jag inte orkade krypa ner i den. 

Nässelsoppa igen. Den hade ju smakat bättre med lite hackat ägg och redning. 
Och en sallad på våtarv och vårlök. Jag borde göra björkbladsté för att rena blodet. Visst var det så en gjorde? Eller samla saven nu före midsommar. Förr jäste en den till en stark brygd, björkelixir. Men usch, det skulle slå ner mig direkt.
Sav, däremot, färsk och livgivande. Få se nu... Ett hål in i stammen, en träplugg som en pip och så ett kärl. Värt att prova!

De fetbladiga växterna här är ätliga allihop. Inte så värst goda, men som solen skiner måste de ju vara fulla av näring. Synd att det aldrig blev några bärbuskar vid stugan. Far tyckte inte det passade sig, turisterna skulle uppleva vildmark, inte koloniträdgårdsmiljöer. Jag ska nog trotsa far och sätta lite vinbär. Här får de både lä och sol. Och av bladen kan man brygga så gott té...

Så där, det var väl fan om jag inte skulle få en deciliter sav innan lunch!
Nu kan jag raka ihop brasan, snart ska det bara vara aska kvar av skräpet.

Men... Vad var det? 


Lämlar 

Ser du? En överlevare! Vi måste stanna och vara alldeles stilla, ifall där finns fler. Mager som en sticka, blek som ett lik. Härifrån kom ju ett helt byke stadsbor. Sju stycken, nog hade de hamnat där de skulle. Men denna? Hår och skägg som en sån där kollektivmänniska. Ja, de där som hade dragit ut i massor för länge sen. Färgglada, optimistiska och ganska okunniga om naturen. Men de har ju ändå visat att även människan som art har sina goda sidor. 

-Den här, hen var nog inte en sån. Hen har övervintrat, och rensar sitt bo. Visst är det så. Och inget att äta har han, annat än växterna utanför väggen. 
Det här var intressant. Vi borde rådgöra med de äldste.
-De äldste är för långt borta. Tänk om hen tar in oss! Hen kan ju ha förmågan fast hen är rå. Vi får fatta egna beslut!

Tiden går. De båda sitter under ett klipputsprång och iakttar den långsamme mannen vid elden. Men så plötsligt... 
Marken ger efter vid en mockasinklädd fot, och en rund sten rullar nerför slänten mot elden. Mannen stelnar till, och strax har hen dragit sig tillbaka till huset.



Vildren

Det dunkar i bröstet och susar i tinningarna. Jag har lagt regeln på dörren och sett över fönstren och bakdörren. Jag hör röster, så stressad blev jag. Rösterna talar inte till mig, men om mig tycks det. Jag lyssnar in dem... 

De vet inte om jag är ensam. De vet inte vem jag är, och de vet inte vad jag gör här. Det är ingen räddningspatrull. Kanske plundrare, som kommer för att stjäla kvarglömd utrustning ur sportstugorna? Det har ju blivit värre och värre, med flyktingströmmarna och allt. De har inte mer än kläderna på kroppen, stackarna, och knappt det... Men dessa... De talar mitt språk, eller talar jag deras? Är det samiska? Finska? Inte svenska väl... Nej det är bara tankespråk. Konstigt, jag har alltid föreställt mig att jag tänker på svenska. Farsan tänkte på samiska och mor på finska. Det var därför vi pratade så olika dialekt. Ja nu vete fan.

Vad vill de mig då? Jag sitter bra här, jag har vatten och ved. Björksaven är förhoppningsvis drickbar och närande, annars är det bara granskotten och harsyran som ger någon substans i magen idag. Fan, jag som känner mig så pigg! Bad skulle de där spionerna hit och göra? Nej, tyst nu, lyssna och fokusera! 

De tiger. Vet de att jag hör dem? Fan, är det på riktigt? Jag har ingen feber längre, har inte haft feber på ett par veckor, eller kanske mer. Men allt rör ihop sig så...
Drömmar, minnen... Jag måste tänka klart. 

Skotern är borta, och alla skotrarna sörlänningarna kom med, de är också borta. Fiskegrejerna. Varför fiskegrejerna? Inte gick de för att fiska när de kom? De drack öl. Ja knappt. Vad hände? Jag hade gått upp på loftet för att städa och vädra. Så blev jag så yr. Jag hörde dem komma, och jag skulle bara skaka sängkläderna så... 

Men jag stöp på britsen. Jag hörde dem, de stampade av sig snön utanför, sopade overallbenen med piassavan. Swisch, swisch... Och så in och släppte sina väskor i förstugan. Knäppet från ölburkarna. Hostattackerna. Jag hörde dem falla, försöka krypa... Sen föll jag i dvala. Vagt hörde jag släpandet av kroppar, gnisslet av medar, både breda trä och smala metallmedar... Dörren slogs igen så hårt... Det hade inte far tyckt om. 

Vart togs de? Varför inte med ambulanshelikopter? Allt rör ihop sig bara. Jag orkar inte tänka. Fan ta de där spionerna! Jag får ta fram remingtonarn. Ja bara för säkerhets skull, alltså.

Helvete! Vapenskåpet är ju borta! Hur kunde jag undgå att se det? Hela jävla skåpet!   
Ja inte för att där fanns så mycket, men det väger ju bly! 
Inga vapen, inga fiskegrejor. Ja, jaga har jag aldrig varit något för. Fiske däremot, det är ju det jag har levt för, och på, kan man säga, sen barnsben. 
En Remington 700 hade jag i alla fall, ända tills när? Ja den var väl framför allt för att avliva skadade och sjuka djur med. Mest renar. Farsan ville ju liksom ha det som förr. En liten, men stark hjord. Följa dem sommar som vinter. Leva med naturen och årstiderna. Jag blev som hen, fast renarna hade jag inte fått i blodet. 
Mamma brukade säga att de var djävulens boskap. 

Mamma flyttade till flickorna i Lycksele när hen blev av med benet. Jag tror nästan hen blev glad, att benet blev hennes biljett till friheten. Och förresten, protesen funkade så bra, att nästan ingen visste om den ens. 
De skilde sig aldrig, och jag tror hen väntade på far. Hen hade ju i princip väntat på hen sen hen var en liten jänta. Hen väntade förgäves. Far dog på fjället. 

Jag har klarat mig gott utan renar, faktiskt. Fiskeexpeditionerna har varit lönsamma. Ibland har jag haft lite skidskola och vildmarkskurser vid sidan, och stugorna har varit fulla i princip hela säsongerna. Denna stuga, det är ju liksom mitt högkvarter här uppe. 
Något hus neröver har jag aldrig skaffat. Det har räckt med lägenheten på Ersboda. Jag hoppas på att kunna pensionera mig vid senast femtio, växla boendet mellan stugan och en fiskebåt i Karibien. Jo, jag var där ett par gånger efter lumpen. Har en kompis  som äger en hel ö! Och jag kan köpa mig en egen, med lyxvilla, tjänstefolk och rubbet, säger hen. Men inte fan. Jag gillar inte att bossa runt med folk. 

Fan ska jag göra med inkräktarna då...

Evolutionärerna 3


Lämmelfolket

-Barnen är trötta, vi måste stanna och slå läger för natten. De våra hittar oss. 
-Men vad om de behöver vår hjälp?
-De gör inget dumdristigt, då skulle de förr hämta hjälp. Vi blir ju inte mer än några timmar bort, och de rör sig så mycket lättare. De är våra bästa spårare. 
-Nå, låt oss slå läger där framme, skogen döljer oss äntligen, och källsprånget där håller oss med friskt vatten. 

Alla vet vad de ska göra, ved samlas, en gryta hängs över den snabbt arrangerade eldstaden och en rejäl risbädd ligger redan runt den i väntan på de färgglada filtarna. Hundarna är bundna i drögen, för att vakta den mystiska lasten. De gnager på varsin brödknalle och smågnabbas med varandra. 
Lilljäntan kammar dem en i taget, och sparar den gråa underullen, som kommer väl till pass i nya tjocksockar. Hen stoppar den i en påse vid bältet. 

Soppan är färdig, det är mest bladgrönt i den, men även lite ärtmjöl och kryddor. Brödet är så segt, att det får lov att blötas i soppan, men är både gott och närande. Sällskapet äter under tystnad, och minstingen somnar i knät på den äldsta. 

De är nu bara fyra vuxna och två barn. Gamlingarna och en man och en kvinna i raskare ålder. Jäntan är född av kvinnan, minstingen förlorade sina föräldrar i den stora olyckan, och kvinnan tog hen till sig utan vidare funderingar. 
Det var en fråga om tid och kärlek bara. Klanen delar alla tillgångar, liksom allt arbete. Ett barn behöver ha sina närmaste dock, någon att ty sig till. 
Lämmelfolket är inte större än andra folk, de förökar sig inte mer än markerna kan försörja dem. Precis som alla de överlevande arterna. 

Människorna, de var tvungna att försvinna. Människornas vanskapta boskap, den också. Det var en sorg att allt detta liv bara måste gå till spillo, men också en välsignelse för jorden, vattnet, luften och livscykeln. 
Lämmelfolket har som mest göra med att vakta och hjälpa de tamrenar som springer hjälplösa i alltför stora flockar. De får lov att ledsagas, skyddas och i många fall nödslaktas när de råkat illa ut. De starkaste kommer att förvildas och leva vidare. 
Nödslaktade djur får nyttjas till hundmat, kläder och skor. Folket äter varken fågel, fisk eller fyrfotadjur. 

Nu har denna lilla tappra patrull tvingats ut på ett både farligt och besvärligt uppdrag. Extra farligt och besvärligt sen en främmande varelse uppenbarat sig så nära det förbjudna. Kvinnan tar upp pojken ur äldstans famn och bäddar ner båda barnen intill sig. Bara de kommer hem oskadda. Bara de osäkra tiderna vore över... 


Vildren 

Det har inte rört sig där ute, men de måste vara kvar. Jag tror inte det är en björn, de har inte synts här sen vi startade sportfiskeverksamheten. Kanske det är Bjärven!

Mannen skrattar vid minnet av de komiska bröderna i Pistvakt, parodin på de kärva nordborna. Hen var förstås för liten att riktigt uppfatta karikatyrerna när hen var barn, men har nu minst tre gubbar i åtanke för var och en av de tre bröderna. 
Hen sitter tålmodigt och viker inte för en sekund med blicken. Precis som att vaka på en öring. 

Men hej, vad var det för en lustig liten figur? En rumpnisse, eller kanske en grådvärg, från Astrid Lindgrens sagovärld? Hen skuttar och springer som en pärvann ovan jord. Vart for hen nu då? Jo intill stugväggen. Hen hörs. Hens sökande tankegångar. Hur hens tanke besvaras av någon... En till... Som lockas att komma efter!
Vad ska dessa pysslingar ta sig till? Mannen börjar plocka med något i den väggfasta bänken, drar och spänner, mumlar gillande och beger sig mot bakdörren. 


Lämlar

Hör du hur många där är? Bara en? Så vad gör vi? Hur många ingångar? En för oss var att täcka. Men ska vi gå in? Om vi gör det samtidigt? Vi kan inte komma för mycket på efterkälken, de behöver oss så väl. Onda ting drar till sig mer ont, och mer ont orkar vi inte. Klanen är halverad. Nu då, en på var sida. Samtidigt nu då...

Dörrar knarrar, ett par svepande ljud, förvånade flämtningar och så tystnad.

För alla järvars huggtänder, vad är det här? En fälla! Nej två! Vi är fast! Hallå, hallå, folket, vi är fast... Hör oss, hjälp oss!!! 


Vildren

Ja, där satt de. Inte svårare än att fånga tjuvaktiga rävungar. De här båda kan jag nog inte släppa ut med en tillrättavisning, förstås. Jag måste få dem att kommunicera. Först oskadliggöra. 

Ilskna små rackare. Nästan att jag stack mig på den ena. Otäcka små dolkar och yxor de har. De duger nog att raka sig med. 
Inte vill de ge mig sina tankar heller, bara svordomar, bland de värsta jag har hört. Farsgubben skulle ha blivit imponerad. 

Ja ja. Jag har inte så bråttom. Jag behöver vila efter den här pärsen. Ett och annat revben rök nog i stridens hetta, och innan jag är alldeles hundra blir det ingen verkstad. Hahahaha, såna små ettriga rackare!

Åh, att få raka sig! Att gå skäggig en vecka, det är en sak. Att kandidera till jultomte är en annan. Av med skiten! Saxen hade varit bra att ha, men de här små yxorna går nog att ta av håret med också. Det blir en dalmasfrisyr, det kan inte hjälpas. 
Och så får jag nog se vad tidigare fiskelag har lämnat efter sig i skåpen. Jag kan väl inte föda mina små hustomtar på gräs?


Lämmelfolket

De kallar på oss. De är i fara. Jag ser dem i bojor, och de svär så deras mammor skulle bli mörkröda av ilska. Håller tankarna inne, för deras fångvaktare kan kanske läsa dem? En lång en, tycker jag mig se. Ja käre, hur ska vi göra nu då?

Foran kan inte lämnas obevakad och grabbarna måste befrias. Och vad det nu är som har dem måste oskadliggöras. Ett bergtroll som vaknat på fel sida? De snåljåparna dömer ju förr än de sträcker ut en lortig labb till hjälp.  Jag ser stål glimma. Det kapar hår och skägg. En civiliserad filur, alltså.
Vet ni, jag tror det är mannen. Vildrenen, hen som saknas från människostaden ner mot kusten! Då är det bråttom! Hen ska ju söderut, hen. Till renfolket. 

Vi får vända om, snedda mot den där stugan på fjällsidan där vi tog dödsmetallen i vintras. Metkrokar, såna otäcka som ser ut som insekter, huggkrokar, spön, isborr.
En skjutare med skott till och ett helt stort skåp för sånt. Och ett sånt där reservaggregat. En stinkande motor som gör ström. Skotrarna, som stora morrande kälkar. De andra hade redan  tagit bort människorna. Sörlänningar, tydligen. De hade haft långt försprång, och vi behövde inte skynda oss ikapp dem. Vi väntade på plogbillsfolket. Jag har levat så länge att jag inte minns vilka minnen som är mina egna längre, och vilka som är klanens, eller de andra äldstarnas, från de andra folken. Allt går ju i cirklar ändå. Alla minnen är allas minnen. 

Som helare och livsbärare kan jag inte med det där hanterandet av sjuka och döda. Det var skönt att slippa vara med där. 
Jaha, så då får vi oss en människa till reskamrat då. Så gammal jag är så är det ändå spännande. Livet är ett enda långt lärande. 


Ciara

De har visst skövlat varenda väg här, alla bensinstationer, alla köpcentra, skolor, rubbet. Risken för såna där arbetslag måste vara minimal här. 
Idag, eller senast i morgon kommer vi att ses, käre bror! Hoppas ni kan röra er lika ledigt. Som jag kan se, så är ni i rena jordbruksbygder. Tätare mellan husgrunder och vägar, tycks det. 

Jag skulle ha tagit ett par joggingskor. Stövlarna verkade ju som en bra idé med de tjocka, mjuka sockarna. Mina fötter var så ynkliga då. Jag fick blåsor trots dubbla strumpor. Nu är de sig lika igen. 
Usch, det är konstigt. Fötter som rötter, suger näring ur marken... Drömmen från den där sjuka, trötta tiden. Som att trädet gav mig styrka och matade mig genom sina rötter, in i mina fötter som satt fastklämda. Jag drömde träddrömmar, kände trädkänslor... Sov så mycket... Sen fick jag dagg och små späda granskott. Det fanns där för mig hela tiden, som om trädet flyttade sina grenar inom räckhåll för mig. Som om mamma var i trädets kärna, mammas själ... 

Hoppas jag hittar ett par springskor! Jag vill springa, hoppa, dansa! Oran, snart ses vi igen! 

Vad är det där? En flaskpost på torra land? Inte kan de där jättarna och vättarna skriva? Människa? Häromkring?
Äsch, kvisten var för vek. Måste ha en pinne som inte böjer sig! 
Så, där har vi det! Sån tur då. Som miljöflyktingar fick vi ju ändå lite skola. De andra, med lägre flyktingstatus, de fick ingenting. De stirrade på oss som rovdjur, jag var rädd varenda gång jag var ute. De var som skottarna. 

Men, det stör ju på engelska! Dearest Orla...
Men... Det här är ju privat... Tant Orlas brev. Vems annars, vem annars skulle ha ett keltiskt namn här i svinkalla Skandinavien? Stränga Sverige... 
Jag får spara det åt hen. "Dearest"... Det måste ju vara den där jättelånga gubben som sket i skogen... Hihihihi... Roligt... Men det får jag nog dölja... Hihihihi...


Orla och Oran

-Så du var inte sjuk alls då, du heller? 
-Nej, det gick ju så fort. Folk bara gick, och så fick de andnöd, hosta... De gick, gick och gick istället för att stanna och hosta upp, snyta sig, vila... De gick som zombier.
Mamma hostade och föll, de knuffade ner hen i det bottenlösa hålet, och de försökte slita isär oss. Jag höll Ciara och Ciara höll mamma. Ciara var inte sjuk heller. Det blev bara för tungt med alla som trängde på, och först tappade Ciara mammas hand, och sen, när jag nästan fick upp hen, tappade vi varandra. 

Hen kom undan med en hårsmån, när marken skakade och slöt sig om folkmassan. Fastnade med fötterna i marken, jag förstod det inte, var för omtöcknad. Det ropade i mig att jag skulle springa. Jag sprang, sprang och så somnade jag på något vis... 
Vaknade hos det där folket, som inte lät mig gå. De krävde min förståelse, men de gav inte sin. Det gällde ju liv och död. Jag var tvungen att rymma. Ja du vet ju sen...

-Ja, jag vet sen. 
Kvinnan log vemodigt. Den ilskne lille pojken, som en vildkatt, eller mård, då, för all del, som hen uppkallats efter av sin klan. 
-Jag var ensam. Hade stängt min butik som vanligt, gått hem och lagat min kvällsmat. Sett de sena nyheterna på teven, när det blev strömavbrott. 
Jag kände att jag skulle gå ut. Jag bara kände det. Ut, bort. Jag märkte snart att det var djur av alla slag omkring mig, stora och små, människorna hade inte följt med. Vi bildade en stor cirkel där i den stora gläntan, och en jättelik drake sänkte sig och talade till oss. Jag förstår att alla djuren hörde hens röst på samma sätt som vi kan tala och höra inåt. Jag var kvar. Utvald, till vad, och varför? 

Min värdkvinna sa att de ska lära oss leva med naturen. Leva i kretsloppet, men även bli studerade. Hur vet jag inte. Det lät otäckt, och jag tänkte på dissektioner, plågsamma experiment, men det rimmar ju illa med deras egen filosofi, eller hur?
Ja, så har jag ju lärt mig de flesta hantverken, naturens tecken, läsa vädret och allt vad det är att veta. Ja, något är väl kvar att lära. Detta kom ju emellan, liksom. 
Så jag vet verkligen inget mer, har inga hemligheter eller ens teorier som jag inte har stött och blött med dig. 

-Ja, jag har också fått lära mig en del. Fastbunden och hårdbevakad, förstås. Det fanns ingen som gick att beveka. De är verkligen stenhårda, de där små tomtenissarna! Jag lyckades fly när mina väktare drog upp en älgkalv ur kärret. Jävlar, vad jag sprang! Och, ja, du vet...


Evolutionärerna 4


Kattuggla 

-Naturfolken kallar mig. Jag måste lämna er, mina små, men jag kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Håll stugan ren från möss och grävlingar. 

Kvinnan sveper en tätvävd yllemantel om kroppen, och tar en sliten stav ur en vrå i farstun. Hen ter sig märkligt puckelryggig, och kanske mer häxlik än eljest, då hen bär en stor kont under manteln. Trots sin påfallande höga ålder rör hen sig raskt och vart hen ska verkar det inte vara någon tvekan om.
Smala gulgröna ögon följer sin matmors krympande ryggtavla, så länge den är synlig. De båda stora katterna rullar sen ihop sig på kökssoffan och sover trygga på den virkade pläden i förvissningen om att hen har talat sanning. 

Det är en kylig morgon, men efter en stunds vandring blir den hellånga manteln för varm. Kvinnan rullar ihop den och fäster den undertill på konten i dess spännremmar. Hen dricker flera kåsor vatten ur en liten bäck och plockar en näve smultron medan hen vilar sina gamla ben. Hen skrattar lite åt sig själv, men har inget att skämmas för. Inte många i hens ålder slänger sig så ledigt ner på marken och reser sig utan besvär. Tja, det kanske inte ens finns någon mer i min ålder kvar, av vår art, tänker hen med ett stygn i hjärtat. 

Sen börjar hen fokusera på uppgiften. Norrut, långt norrut måste hen färdas. 
En ung nordman har saknats där hen med stor precision hade lokaliserats, och en okänd människovarelse har uppenbarat sig på en som de trott neutraliserad plats. Nu är det kanske inte mer än tio mil mellan de båda platserna, och mannen har anknytning till platsen, så det är nog ingen stor sak i sig, desto värre bara, att en stor kärnvapenstridsspets har hittats i samma område. 

Alla dessa förgörelse- och förstörelsevapen skulle ha varit insamlade och oskadliggjorda, men denna har kommit utanför agendan, så att säga. Den är illegal. 
Om det inte finns kunskap kvar att desarmera jättebomben så är det riktigt illa. 
Och så tanken: finns det en, så finns det flera...

Hen vet att det finns ett särskilt sjöfolk i norra ishavet, som enbart arbetar med att rensa havet från vrak, kärnvapenbestyckade och kärndrivna. Om ingen annan av verksamheterna finns kvar, så kommer de att tvingas göra en långresa...

Mannen ska förhöras och avläsas. Är hen den förväntade personen, så ska hen inlemmas i ett naturfolk, och om inte, så... Kattuggla ryser till. Nej, det är inget roligt jobb, men nödvändigt. 

Kattuggla har levt så många år sida vid sida med naturfolken, hen känner alla stammar i det som brukade kallas Sverige med omnejd. Hon kallas schaman, och även om ingen gör sig föreställningar om några gudar, så vet de ändå att hen kan resa utan kropp, både i tid och rum. Hen kan väcka och släcka liv utan beröring. Hen kan hela och hen har många urgamla kunskaper, som av vidskepliga skulle kallas trolldom. 

En blank sfär i den kloliknande handen glimmar i solskenet, kastar regnbågar runt omkring och får den gamlas hela uppmärksamhet. Hen ser frånvarande in i kristallen och sitter så en lång stund. Solen stiger allt högre på himlen. 
Det är nästan mitt på dagen när hen sluter handen om kristallen och lägger ner den i sin påse i bältet. Ännu några kåsor av det friska källvattnet, och Kattuggla är redo för några timmars vandring igen.

Det prasslar i skogen som om en spion följer hens väg, men Kattuggla är inte orolig. Hen ler och lyssnar efter prasslandet. Det är gott att vara i sällskap med ungvargarna. Gott även för vargföräldrarna som har två nya valpar att ta hand om, att ha en gudmor som tar med tonårsslynglarna hemifrån ett tag. 
Hen vet att en del av naturfolken har en naturlig rädsla för vargen, men räknar med att kunna hålla sina följeslagare i schack. 

Det kommer vissa signaler under dagen. Glasbjörk, den ljusa kvinnan söderöver, har funnit den försvunna flickan. Hur det ska gå med tvillingparet, det är inte bestämt ännu, men de måste få göra sina egna val. De är båda avsiktliga överlevare, utvalda på basis av sina genuint goda egenskaper. Svårigheten ligger i att de är två, och att de är i värsta slyngelåldern. Precis som vargungarna, fnissar hen, och tänker att hen ska be den sydliga vätteklanen att skicka dem till hen så snart som möjligt. 

Landskapet är mest skog och hyggen, och det känns som om det bär uppför hela tiden. En tankevilla bara, men väl förenlig med de knarriga gamla benen. 
I skymningen finner ungvargarna ett rådjurskadaver, och medan de stillar sin hunger slår den gamla läger för natten. 
Det är vidunderligt, sådana fina kåtor de bildar, de här gammelgranarna! Slår ifrån sig regnet och vinden, och för det mesta har de en mjuk bädd att bjuda av förnan, bestående av gamla barr och kottefjäll. Någon liten eld behövs inte i natt. Det blir mer än nog varmt med de båda lurviga kelgrisarna på var sida. 

Över skogen svingar 
Mjuka ugglevingar
Över vatten, över land
Söker midnattssolens brand

Skarpa ögon finner
Minsta bäck som rinner
Svara, allihop
Låt höra ugglerop!

Högt över de sovande skepnaderna glider en stor fågel på tysta, breda vingar. Högt, långt i natten går färden. Norrut... 



Algiz

Jag hoppas hen hittar mitt brev. Vilka är oddsen? Ja, jag behöver drömmen hur som helst. Detta vägbrytande, det är så förbannat monotont. Och säga vad en vill, men de här figurerna är inte så roliga att snacka med. De lever för jord och sten. 
Inte konstigt att de har så lite ungar... Hur tända kan de bli? 

Hen var bra grann, den där kvinnan. Orla, eller Glasbjörk, som naturfolken sa. Sitt riktiga namn sa hen aldrig. Inte frågade hon efter mitt heller. George. Hen skrattade bara det där pärlande skrattet och sa att Algiz, det var som gjort för mig. Och så att det var det tryggaste namn man kunde ha. Älgen. Älgrunan, den starkaste skyddssymbolen sen urminnes tider. 
Ja, jag kan vara en älg. De sa att jag älgade fram över planen. Älgade, hoppade, dunkade. En jävel på basket. Åh, den där känslan av oövervinnerlighet...
Jo, jag känner den igen. Jag tänker på dig, gyllene Orla, då blir jag oövervinnerlig!

Lag efter lag, de blir utbytta, men jag blir kvar här i tristessen. Asfalten bryts upp, fraktas bort och återgår tydligen till något slags ursprung. Vi eldar och bryter bara. 
Jag har lärt mig allt om jordmåner, mineral, om att elda i alla väder, med alla tänkbara och otänkbara brännbara ämnen. Jag måste vara ämnad för mer än att bara elda asfalt. Men vad? 

Ugglorna är i farten i natt. Väldigt vad de hoar. Det flög en riktig bjässe tvärs över lägret förut, och det lät som om den tappade något. Inte en fågelskit, inte en mus heller, utan något hårt. Jag tyckte den såg på mig. Fast... Det var ju inbillning. 


Lämmelfolket

Sannerligen att ugglorna härjar i natt. De vill oss något. Lyssna på ugglorna, de kommer alltid med bud. Minns era drömmar, men blunda och sov nu. I morgon kommer våra krafter att behövas.

Den gamla ser in i glöden och börjar sjunga, nynna, jojka... Det är en galder, men det är inget de andra förstår. De somnade trygga till det behagliga ljudet och den gamla sitter i trance länge, länge innan hen slår upp kåpan och rullar in sig i manteln, på den färgglada yllefilten vid den glimmande glödbädden. Ingen fara hotar i natt. 

Det är en kort natt. Solen liksom hänger och slumrar lite, men nordbor som de är så sover lämmelfolket sina timmar, vaknar pigga och utvilade men tystas, dämpas genast av den gamla. De ombeds att se inåt. Drömbilderna uppenbarar sig, alla tar del av varandras drömmar och de ser samme man. En ung man med järngrått hår. 


Algiz

Morgon igen. Ännu en dag i paradiset... Ja vi jobbar på det, skrattar hen. Paradiset är vad detta ska bli, när den sista onda lämningen av människohand är förintad. Vart ska det föra hen? Och de andra skonade människorna? 
Hen reser sig i sin fulla längd och sträcker ut kroppen. Gör några tänjningar och utfall.
Där! Det blänker i riset. En flaska som hen har sett förut. En flaska med ett papper i. 

Händerna skakar, hen fumlar med skruvkorken. En pinne... En lagom smal och styv pinne måste hen ha! Hen rotar ivrigt i riset tills en pinne till slut finner nåd för hens ögon. Pappersarket kommer upp i luften, och fladdrar till. Hen greppar det ängsligt.
Brevet är på engelska.


Evolutionärerna 5

Erica 

Mardrömmen tycks aldrig ta slut! Erica har inte sovit på nästan ett dygn. Hans har gått ner till kollegerna på markplanet för att försäkra sig om att byggnaden är intakt. 
De måste få äta, dricka, sova. Trösta varandra, sova i sked. Hitta nya rutiner. Inga respektive väntar dem därhemma, i deras hem som inte finns mer. Allt är borta, och alla. 

Att desarmera massförstörelsevapen hade känts underbart under andra betingelser. Nu har de tillbringat månader i fångenskap med det dryga och känsliga arbetet, de har lärt sig att förfina sina sinnen till det yttersta, minsta misstag kan leda till ond bråd död för flora och fauna inom hundratals mil. De förfinade sinnena blev räddningen. Eller hur det nu blir... Erica känner sig långt ifrån säker på det. 

Under de långa arbetsdagarna fick de inte tala med varandra, de klumpiga, snarstuckna bjässarna tvingade dem att hålla tyst och arbeta. Som det blev riktigt enahanda till slut, riskfyllt eller inte, så började medvetandet expandera. Erica började höra någonting. Det kom information inifrån trollen. Det var säkert farligt att låta det märkas, men Erica hörde mer och mer. Hen låtsades helt fokuserad på arbete, men fylldes av förfäran, ja ren skräck till slut. 

De började sova tillsammans så fort de förstod att de var ensamma kvar. Att det blev Hans och hen, ja det är inte så konstigt egentligen. Erica har alltid tyckt om den lugne, humoristiske Hans, och de har känt varandra sen universitetsåren. 
När Erica började höra, delgav hen Hans informationen varje kväll sen de lagt sig. 
Informationen om deras väntande död. 

De sista fororna är att vänta inom de närmaste dagarna. En kommer på sluttampen, en upphittad ryss. När dessa sista kärnvapen är oskadliggjorda, då ska alla vetenskapsmän och tekniker följa kärnbränslet ner i magman, ner i underjorden. 

Ja, när det stod klart, då blev det bråda tider. Alla kollegerna har fått den höga receptiviteten, och kan kommunicera utan ord numera. Detta blev deras räddning. Hela anläggningen hyser tolv människor och till att sköta och vakta dessa har tolv inlandstroll städslats. Inlandstroll är stora, starka och relativt tålmodiga, inte minst viktigt vid den hyperkänsliga verksamheten på anläggningen. Däremot är de inte särskilt smarta eller snabba.

Hans och två kolleger lyckades spränga fem troll med hjälp av små bomber, gjorda av lysraketer förstärkta med små, små mängder uran. När de sju övriga trollen kom rusande sprang de rätt in i en mur av desarmerade och ombyggda små missiler, endast laddade med konventionellt sprängämne, men det räckte för att ta kål på tre av dem. En blev av med ett ben, och de övriga tre kom undan med en del ofarliga blessyrer. 

De har lämnat byggnaden, tycks det, och nu gäller det att säkra fästningen och få några timmars vila innan trollen kommer med förstärkning. 
Erica plockar ner några påsar torrsoppa och förbereder kvällsmaten. 

Hans och Jonathan kommer först. De får varsin mugg varm soppa, och efter att ha druckit ur den och ytterligare en mugg destillerat vatten tar de alla tre med sig shakermuggar med soppa till det övriga arbetslaget. 
Soppan innehåller alla näringsämnen kroppen behöver i väl avvägd balans, och de hade levt på i stort sett bara den länge nu. Ja, ända sen de fått besked om pesten och radion bara tvärdog. Det var i vintras. 

Erica ser att det saknas kamrater. Hen ser frågande på Hans, och får en bekräftelse. Ja, tyvärr. Sten, Marianne och Heinrich föll offer för en sista besinningslös attack. Nu är goda råd dyra. Nio personer som måste hålla fästningen mot hur mycket oknytt? Arbetet vid slutförvaringsanläggningen har de haft så länge, att de känner byggnaderna innan och utan. Det är en stor fördel. 
Tidigare har de nästan helt ägnat sig åt att kapsla in utbränt bränsle från kärnkraftverken, och endast ytterst sällan fått in vapen till destruktion. Alla är högst kompetenta, dock. Alla är forskare till sin natur, och problemlösning är deras liv. Det är nästa stora fördel.
Och fysiken förstås. De är inte bara fysiker till yrket, kärnfysiker, utan även kroppsligt aktiva i daglig fysträning. 
Sedan trollen tog över är det slut med terränglöpning, jakt och simning, tyvärr, men löpband och motionscyklar finns i gymmet. 

Nu är det lagom med en timmes fysträning innan kvällskaffet och avslut av den dagliga aktiviteten. Det blir löpbandet. Tjugo minuter löpning, tjugo minuter styrka och sen lite mer löpning och stretching. 

Erica är stolt över sin kropp. Hen är utan tvekan den snyggaste av kvinnorna på anläggningen. Hen njuter av männens uppskattande blickar, och vet att det retar Hans en aning. 
Hans gifte sig med en tyska, förstås. De sågs inte på några år efter studietiden. Erica och Hans hade varit med ibland skolans verkliga nördar, och sex eller romanser hade aldrig kommit i fråga då. Utan större entusiasm gifte sig Erica med den svenske koncernchefen vid ett av de största företagen inom global förintelse, och flyttade med honom till det lilla kalla landet i norr. 
Barn intresserar hen inte, så Erica har alltid låtsas att hen inte kan få några. 
Det är så störande, om en nämner att en ogillar de små fridstörarna så tittar folk på en som om en var kannibal!

Hans däremot, hen har förlorat två söner. Frun stack när hen fick tjänsten på den svenska sektionen av FNs antikärnvapenprojekt. Hen jämrar och snyftar i sömnen, mumlar på tyska, pojkarnas namn och annat som ingen kan tyda, och Erica måste stryka hen över håret och vagga hen tills han blir lugn. Det är en aning störande. 

Fram till den där pandemin åkte de hem en vecka varje månad, och semester hade halva styrkan i två månader, och sedan resten i två månader. Det hade ju aldrig varit något kinkande om när och hur, alla var nöjda med sina ledigheter. Erica var aldrig glad åt de där två månaderna. Nej... Nu känner hen att fast deras liv hänger på en skör tråd så är hen nöjd med att slippa åka hem. 

Att återse Hans här, långt uppe i mörkret och kylan, vilken kick! Hen är ju så snygg sen han vuxit till sig... Eller var han det kanske redan på den tiden? Då var de nördar som såg idrotten som ett nödvändigt ont och dejtandet som slöseri med tid. Idag är de båda i topptrim, sexuellt aktiva, för att inte säga överaktiva, och löjligt måna om sitt yttre. 

Alla på anläggningen är rätt självmedvetna. Stämningen är inte dålig, i deras sfär anses den god, men "vanliga människor" skulle nog ha kronisk gåshud. Den fredsbevarande skrotpatrullen i den avlägsna anläggningen består av nio personer som skulle kunna klassas som sociopater. Ja, och så tre lik förstås. Och nu är de tvungna att bli av med dem, liksom med några högar stinkande trollkött. 

Erica har kommit på ett sätt att skärma av tankarna, det har varit fruktansvärt att bli avläst så där. Hens tankar är sällan av det mer altruistiska slaget. 
Nu måste det prövas på någon som är lagom lättstött, så det märks väl hur bra avskärmningen fungerar. 
Hen är trött och har fortfarande svårt att koppla bort hotet från trollen. Ändå är Erica till synes redo att kandidera för en internationell skönhetstävling.
Hen klapprar nyduschad och ombytt nerför spiraltrappan på höga klackar, och som av en händelse råkar hen knuffa till Anna-Maja så kaffet i hens mugg skvätter. 
"Far åt helvete, din plattbröstade bonnjänta" tänker hen leende medan hen ber om ursäkt och torkar med en pappersnäsduk på Anna-Majas overall. 

Anna-Maja bara flinar och säger "Skit i det" och så häller hen upp en ny cappuccino från automaten. Hen verkar alltid skämta och skoja, även i de mest trängda lägen.
Spooky, tänker Erica. Den där pojkflicksattityden får Anna-Maja att ligga bra till hos alla männen. Ja, hos kvinnorna med... Kanske är hen bisexuell? Hela världen är full av genderaktivister och demonstrationer. Erica skrattar till. Världen VAR full av dem. Väck med dem bara! 

Nu gäller det trollen. Och att hantera den här tankeöverföringsfunktionen. 
Erica sätter sig på bordskanten och ser John och Derek skissa på något. 
Hen tänker att hen tar Derek i skrevet, men ingen reagerar. Bra. Hen tänker att hen sveper ett baseballträ i Johns bakhuvud, men de båda männen skissar och pratar vidare. Erica påpekar ett par felaktigheter i ritningen och först nu blir de riktigt medvetna om hens existens. De följer hens välformade bakdel med blicken när hen lämnar kontoret. 

Antitrollvapen, rörelsedetektorer, optik... Stället är ju redan så bra bevakat, att det är mest bara en fråga om att beväpna systemet med målsökande små missiler. 
Ja, här finns ju även minidrönare, det är en hobby att bygga och flyga dem. Alla hanterar dem bra, och några är mästerliga. Trollen är kanske inget större problem. Erica äcklas av vetskapen om deras blotta existens, hen vill förgöra dem till sista troll.
Nu ska hen leta reda på Hans och få hen att slita sig från missilbygget för några timmars sömn. Och sex. Inget får Erica att koppla av så som sex. 


Evolutionärerna 6

Orla

Lyssna, kvinna! Lyssna genom sömnens renande filter, genom drömmarnas väv. Lyssna och minns, du utvalda, din resa är inte längre hem, utan bort. 
Samla de dina och förbered er för det stora uppdraget. Samla de dina, och håll ihop till varje pris. Alla behövs, var och en bär på sin speciella förmåga.

Du rynkar pannan i sömnen, skärper dina sinnen. Länge ligger du så, lyssnande, avvaktande. Först när gryningens första gråa rand kryper i horisonten slappnar du av och får ett par timmars djup, vederkvickande sömn.

Doften av vedrök kittlar din näsa. Du sträcker och tänjer dina sömntunga lemmar, blinkar, sätter dig så upp och får en full skål med blåbär i handen. Honungssötat te på hallonblad smakar bra i din torra mun. Du minns orden... Du har upprepat dem om och om, du kan dem utantill. Den lena honungssmaken smörjer din hals, och du tar till orda:
Oran, Ciara! Vi har fått nya order. 


Algiz

Flykt... Ja inte mig emot. De tröga jättarna har inte en chans om de ens bryr sig om att följa efter mig. Ingen packning, inget som tynger... Fri som fågeln!
Det är ännu någon timme till morgonmålet. De kommer inte att starta ett uppbåd på tomma magar. 

Hen rullar ihop sin stora filt och  fäster den med bältet runt midjan, som en simdyna. 
Inget mer än brevet i flaskan, dryckeskåsan och sin kniv äger han, den mörke mannen som reste hela vägen över havet för att spela boll. Som så många gånger frågade sig om meningen med livet inte var större. Aldrig har livets mening tyckts större än denna tidiga morgon. Hen går som en yngling, med svikt i stegen och glans i blicken som en yngling. Snart har hen försvunnit i den ljusnande horisonten. 


Lämlar

Hänger som fladdermöss i fångstnäten... Vi gick i fällan, vi som ska föra denne man i säkerhet, för vår säkerhet lika väl som för hens egen, vi är fast! Inget kan vi yppa, och, inte vet vi mycket heller, som ger någon som helst trovärdighet. Hör hen oss?
Vi måste prova hens lyhördhet. Öka sfären för våra tankar... 

Hungriga! Vi måste få mat! Mat, mat, mat!!! 

Och se, där kommer hen faktiskt med en gryta. Är det en tillfällighet? 
Se in i hen, försök läsa hen!

Avvaktande, vänlig, road. Lyssna nu, människa! Du ska följa oss. Du behöver oss, vi behöver dig. De äldste vet varför. 

Mannen ser upp, och in i de bärnstensfärgade ögonen hos den yngre spanaren. Hens blick är skarp, ögonen som stenkol under rynkade bryn. Grådvärgen ryser utefter ryggraden men viker inte undan. Sanningen står för sig själv, som de gamle säger. Mannen bjuder på vatten ur en träkåsa, det smakar gott. 

Den äldre spanaren får genomgå samma mönstring, och stämningen känns med ens mindre spänd. Mannen bjuder dem båda att äta soppa med en hand fri, och en bunden på ryggen. De sitter på varsin ände av det stora björkbordet, och kan inget göra, bara genom sin vältalighet försöka få friheten tillbaka. Och helst få mannen att följa med godvilligt. Deras order är annars obönhörliga. Hen måste oskadliggöras.

Nu är det den äldre som ryser, och hen mår illa. Att ta ett liv... 
De är lyckligt lottade, som sluppit de tunga uppgifterna i den stora evolutionen. Många är de som fått köra levande och döda kroppar, dag ut och dag in, till de vulkaniska sprickorna. 
Många är de som står på tur att ta av daga de tekniker som desarmerar helvetesbomber, stänger ner kärnkraftsanläggningar och allt annat högteknologiskt som utgör hot mot livet på jorden. Föga avundsvärda hjältar.

Mannen ser intensivt på hen. Har hen röjt sina tankar för hen? 
Så mjuknar blicken och mannen frågar vad de heter. 

Heter... Ja... Vad de uppkallats efter. Den yngre är kallad efter den smidiga lekatten. Själv kallas hen Kärrhök. Mannens namn är obegripligt, de kan inte associera det, men de har fått lära av de äldste att hen ska kallas Vildren. Drömmens vindlande slingor har fört kunskapen till dem om den överlevande, som egentligen skulle ha varit i sitt hem neråt kusten, men hade lyckats undkomma på något sätt. Illa, inte just för denna enstaka händelse, men för att det kan finnas fler... 

Deras äldste måste ha mer information vid det här laget, men kan förstås inte sända hur som helst. Kärrhök beslutar att inte fastna i obesvarad frågor, utan hellre komma på god fot med den stora, i förtid så gråraggiga människan. 

Soppan smakar som soppa brukar smaka, inte så mycket annat än grönt, och de saknar ett gott stycke bröd att doppa i den ljumma vätskan. Mannen sörplar ur sin skål och nyper ihop de sista små bladresterna i botten till en munsbit. 
Medan hen tuggar ställer hen en ljudlös fråga.

-Vart är vi på väg, om det är sant som ni menar? Ska vi på långa, svåra vägar så måste vi ha utrustning. Riktiga skor, sockar, redskap. Vindtäta kläder och sovsäckar. 
Ni småpysar går nog två i varje overall...

De fnyser åt oförskämdheten, men skrattar sen tillsammans med mannen åt tanken på att skutta fram i varsitt overallben. De förklarar att deras kläder av stickat och tovat hundhår är varmare än de flesta andra material. Mannen envisas inte, hen tycks veta att de har rätt. Så, med ens blir hen sittande alldeles stilla med frånvarande blick. Blev hen sjuk? Var hen kanske inte en utvald? 

Hen lyssnar inåt! Men spanarna kan inte höra. Vem kan sända på ett sådant sätt? 
Bara de äldsta av de äldsta... En schaman kanske, en völva...


Oran och Ciara

Äventyr lockar alltid ungdomar. Stugan i vättebyn kan vänta. De sitter andäktigt vända mot Orla, som berättar om sin dröm. Hen stoppar tankspritt blåbär i munnen. Ett och annat faller ner i knät, på de urblekta linnebyxorna och ger små lila prickar ifrån sig. Lika tankspritt plockar hen upp bären och äter upp dem. 

-Ja jag vet inte, avslutar hen sin historia, men jag tror att vi får följa de instruktioner vi får under resans gång. Kanske är det inte bra att ha för stor kunskap för tidigt?

Det brakar till långt uppe i slänten, och ett rop hörs. Inget fint ord. Det betyder parning på engelska, och rösten tillhör förstås den jättelike mörkhyade mannen som närmar sig ivrigt, med ett euforiskt grin i hela ansiktet. Algiz!

Tant Orla rodnar och skrattar, de båda omfamnar varandra och ungdomarna. 
Det känns som om en familj har återförenats. 
Ciara känner en längtan, halvt förbjuden, nästan farlig... Tänk att få vara en familj, tänk om ödet skulle ha gett dem nya föräldrar?

Oran tittar strängt på sin syster. Det sista hen vill är att Ciara ska ingjutas i falska förhoppningar. Hen har gått igenom så mycket...  Men så slappnar hen av och ler.
-Det kanske är så, Ciara! 


Evolutionärerna 7

Björnfolket 

Vi fick inte med oss våra döda. Olusten gnager oss alla, vad ska de där strålmänniskorna göra med dem? Äta dem kanske? De dödar och äter alla möjliga varelser. Deras vapen är deras käraste leksaker, och deras skratt klingar aldrig så äkta som när de lyckats döda. 
Vi skulle bara ha förgjort dem med fabrik och allt. Fast det är visst farligt. Strålningen i alla de där grejerna måste brytas ner säger de som vet. 
Men de leker ju med den, de bygger nya vapen. 
Vi tog fabriken och fick dem att öka takten på skrotningen, de försökte maska, men vi gick inte på det. Vi är inte dumma, vi är det enda folket som verkligen ger sig tid att tänka. Den som har bråttom går det ofta galet för.  

Vi känner till de där leksaksflygplanen med kärnstridsspetsar. Vi vet vilka som är hjärnorna bakom och vilka som är hängivna uppdraget. De tror vi är dumma... Det är bra. 

Svartbjörn har förlorat ett ben. Hen får inre tjänst, och så får vi andra lära oss hens koder. Allt måste bli utantill nu, när vi inte törs tänka fritt. 
Synd att hen, den där äldre kvinnan strök med. Hen var en av de bra. Nu är det fler onda än goda kvar. Eller goda... De ska åtgärdas allihop. De och deras förbannade kunskaper. Fysiker och tekniker sida vid sida. 
Synd på hen Anna-Maja bara. En sån rolig en. Hen skulle ha fått leva med klanen om hen inte hade haft så mycket farligheter i huvudet. Hen är en utvald egentligen. 

-Hej, kan ni ta med Svartbjörns grejer ner till lägret? Hen får sätta igång och lära oss redan i kväll! Jag går hemåt och hämtar förstärkning. Vi ses i gryningen.

De tror vi är dumma och långsamma. Att underskatta sin fiende... Ja ja... 
Vi löper fortare på alla fyra, och särskilt i mörkret. Ingen annan förstår riktigt hur bra väderkorn vi av Björnfolket har. 
Vi skulle behöva slå dem med deras egna vapen egentligen. Vi är inget krigarfolk, men detta är den slutgiltiga striden. Foran som kommer med de sista utbrända stavarna från Forsmark är här i övermorgon, och den där jädra ryssen... Ja hur ska de där småknattarna hinna fram med den innan vi måste spränga fabriken? 

Anna-Maja och Jonathan. De båda. Så synd att den där otäcka kunskapen ska bli deras död. De är verkligen glada för att få förstöra alla onda vapen och alla förbannade bränslestavar. Jonathan har visst upptäckt den där tekniken med minusstrålning, och hen har haft människornas farligaste jobb, i och med att en massa krafter i deras värld ville döda hen och hens kunskap. 

De är liksom ihop de där. De håller varandra i händerna och skrattar och nojsar som småtroll... Ja det blir tomt utan dem på något vis. 
Nej, nu får jag pinna på, så vi får ihop en styrka tills i morgon bitti. 


Vildren 

-Vi får ta vad vi kan utav gammal torrskaffning. Ärtmjöl har jag en säck här, och kornmjöl med. Vi får fördela vikten i kontarna. Elddon och töre, varma sockar och vad mer? Dragplåster och lite förband, lilla saxen, knivar och bryne. Fältflaskor och kåsor, ett kokkärl. Inte? Kokkärlet ni har är stort nog? Men om vi måste dela på oss igen sen då? 
-Vi har order att hålla ihop, Vildren! Vimåste skydda barnen. Den gamla har all information, och vi kan inte kommunicera riskfritt på avstånd. Hela gruppen är säkrare än som delad. Den farliga tingesten måste fraktas i säkerhet innan det är för sent. 
-Du har säkert rätt, Kärrhök. Jag undrar bara vad det är för en grej, och vart vi ska hän. 
-Den gamla har svar på alla dina frågor, och lika många till, var så säker. 

Den lilla omaka gruppen sätter fart och mannen är glad att hens små följeslagare har så korta ben. Hen är fortfarande svag och klen efter den långa tiden utan träning och ordentlig mat. Nu kommer krafterna undan för undan, med den nya motivationen. Hen är inte ensam i världen, även om hen ska leva bland pysslingar. 


Erica

Kvällen sänker sig över anläggningen. Ja, det är långt till solnedgång, men så här långt norrut får en bortse från midnattssol och sommarvärme, och se till att få sin nattsömn. Och annat... Erica väntar otåligt på Hans. Hen ska bara... Jämt och ständigt ska hen bara diskutera en tanke, en ny teori... Testa och felsöka... Hen är smartare än Jonathan, det är så orättvist att det inte var hen som kom på minusstrålningen! Eller hen själv för den delen. 

Anna-Maja, bonnjäntan från bygden, hen anser sig lika fin som oss, hen hänger Jonathan i hälarna för jämnan. Hen vet så mycket om sjön, skogen, grottorna... 

Hen kunde hållas med John och Derek istället, och Framtung och Heldum, som Erica i smyg kallade Francine och Helle. Skit att de miste Heinrich! Hen var den som höll strukturerna uppe. Nu blir det väl ren anarki här. Snart ska vi väl sluta fred med trollen också... 

Erica funderar i allt vidare banor, och när Hans smyger ner i bädden bakom hen, sover hen djupt, fortfarande med en skarp rynka mellan ögonen. 
Hans lägger armen runt hens midja, och sakta suddas rynkan ut.


Lämmelfolket 

Glöden falnar och barnen sover. Den gamla ser långt bortom färgspelet i eldstaden, hen ser bortom bergen, bortom skogarna, hen ser byn som sover, tryggt i förvissningen om att den lilla styrkan ska avvärja alla hot. Hen ser ljuset från eldstaden i det välbekanta fönstret, gestalten som sitter och ser ut över mörkret. 

Blickarna blandas, en kärlekshandling, en omfamning mellan två som levt och sett allt, allt men inte detta sista. Närvaro trots frånvaron, trösterikt för dem som inte vet om de någonsin ska ses igen

Småttingarna gnyr i sömnen, och strax återkommer den gamla i tid och rum. Hen drar den stora manteln om sig och kryper ner hos barnen och den uttröttade modern. Tids nog ska de möta den stora utmaningen. Nu är tid att sova. 

Knappt söker sig de första rökslingorna upp mellan granarna förrän hundarna signalerar. Renen skrapar med klöven och blåser luft med uppspärrade näsborrar. 

En viss beredskap är oundviklig, men sällskapet är ändå tämligen säkra på sin sak. Det är Kärrhök och Lekatt, med den där överlevaren. Hen är verkligen mager och glåmig. Vildren. En svulten härk på drift, ja det liknar hen. 

Utan ord görs plats för nykomlingarna runt den lilla frukostbrasan. Ömhetsbetygelser till återvändarna från barn och hundar, storögda blickar på främlingen och frukosten som delas och avnjuts fortfarande under tystnad. 

Den gamla ser uppfordrande på människan och börjar tala inåt, främst till hen, men lika väl gäller det hela gruppen. Hen berättar om målet, om den dödligt farliga lasten och om de tänkbara farorna under resan och vid ankomsten till förstörelsefabriken. 

Vildren sitter lugn och fokuserad, nickar ibland och tar sig om näsan. Hen åtnjuter automatiskt en sorts äldstestatus. Kanske är det för att hen är en överlevare, kanske för att hen så lätt kan sätta sig in i det märkliga äventyret som är deras uppdrag på liv och död. 

Frukosten blir den enda rast de nyanlända får. Lägret bryts och marschen återupptas. Färden går nedför och den lilla flickan får sitta på renens rygg. Minstingen ligger i sin kont på lasset, lugn och trygg i sin okunnighet om det tunga massförstörelsevapnet hen vilar på. Renen knatar på, pigg och utvilad, och med vittring på hemflocken några mil söderut. Hen har tjänat lämmelfolket väl, och längtar till de sina. Kanske byter de ut hen mot en yngre förmåga, eller kanske ett spann? Det är ett tungt lass att dra, åtminstone i motlut. 

Mannen vandrar bredvid de äldste och de byter enstaka information medan de ser landskapet successivt öppna sig och små lägdor med olika grödor bryter av mot granskogen. En åttkantsloge står ännu kvar som ett monument över mänskligheten, silverglänsande av ålder, vid timmerknutarna fortfarande svart av tjära. 

Det finns inga spänningar, inga låsta energier i gruppen. Mannen kallad Vildren är öppen för samarbete, och hen har lämmelfolkets fulla förtroende. Hen går bakom foran och stöttar när terrängen är ojämn, skjuter på när det går uppför. Hens drag har ljusnat, kanske beror det på barnen, som sjunger och pladdrar, kanske är det hens normala tillstånd, sedan krafterna nu successivt återvänder efter vinterns umbäranden?