Evolutionärerna 4

Kattuggla 

-Naturfolken kallar mig. Jag måste lämna er, mina små, men jag kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Håll stugan ren från möss och grävlingar. 

Kvinnan sveper en tätvävd yllemantel om kroppen, och tar en sliten stav ur en vrå i farstun. Hon ter sig märkligt puckelryggig, och kanske mer häxlik än eljest, då hon bär en stor kont under manteln. Trots sin påfallande höga ålder rör hon sig raskt och vart hon ska verkar hon inte tveka om.
Smala gulgröna ögon följer sin matmors krympande ryggtavla, så länge den är synlig. De båda stora katterna rullar sen ihop sig på kökssoffan och sover trygga på den virkade pläden i förvissningen om att hon har talat sanning. 

Det är en kylig morgon, men efter en stunds vandring blir den hellånga manteln för varm. Kvinnan rullar ihop den och fäster den undertill på konten i dess spännremmar. Hon dricker flera kåsor vatten ur en liten bäck och plockar en näve smultron medan hon vilar sina gamla ben. Hon skrattar lite åt sig själv, men har inget att skämmas för. Inte många i hennes ålder slänger sig så ledigt ner på marken och reser sig utan besvär. Tja, det kanske inte ens finns någon mer i min ålder kvar, av vår art, tänker hon med ett stygn i hjärtat. 

Sen börjar hon fokusera på uppgiften. Norrut, långt norrut måste hon färdas. 
En ung nordman har saknats där han med stor precision hade lokaliserats, och en okänd människovarelse har uppenbarat sig på en som man trott neutraliserad plats. Nu är det kanske inte mer än tio mil mellan de båda platserna, och mannen har anknytning till platsen, så det är nog ingen stor sak i sig, desto värre bara, att en stor kärnvapenstridsspets har hittats i samma område. 

Alla dessa förgörelse- och förstörelsevapen skulle ha varit insamlade och oskadliggjorda, men denna har kommit utanför agendan, så att säga. Den är illegal. 
Om det inte finns kunskap kvar att desarmera jättebomben så är det riktigt illa. 
Och så tanken: finns det en, så finns det flera...

Hon vet att det finns ett särskilt sjöfolk i norra ishavet, som enbart arbetar med att rensa havet från vrak, kärnvapenbestyckade och kärndrivna. Om ingen annan av verksamheterna finns kvar, så kommer de att tvingas göra en långresa...

Mannen ska förhöras och avläsas. Är han den förväntade personen, så ska han inlemmas i ett naturfolk, och om inte, så... Hon ryser till, det är inget roligt jobb, men nödvändigt. 

Kattuggla har levt så många år sida vid sida med naturfolken, hon känner alla stammar i det som brukade kallas Sverige med omnejd. Hon kallas schaman, och även om ingen gör sig föreställningar om några gudar, så vet de ändå att hon kan resa utan kropp, både i tid och rum. Hon kan väcka och släcka liv utan beröring. Hon kan hela och hon har många urgamla kunskaper, som av vidskepliga skulle kallas trolldom. 

En blank sfär i den kloliknande handen glimmar i solskenet, kastar regnbågar runt omkring och får den gamlas hela uppmärksamhet. Hon ser frånvarande in i kristallen och sitter så en lång stund. Solen stiger allt högre på himlen. 
Det är nästan mitt på dagen när hon sluter handen om kristallen och lägger ner den i sin påse i bältet. Ännu några kåsor av det friska källvattnet, och Kattuggla är redo för några timmars vandring igen.

Det prasslar i skogen som om en spion följer hennes väg, men Kattuggla är inte orolig. Hon ler och lyssnar efter prasslandet. Det är gott att vara i sällskap med ungvargarna. Gott även för vargföräldrarna som har två nya valpar att ta hand om, att ha en gudmor som tar med tonårsslynglarna hemifrån ett tag. 
Hon vet att en del av naturfolken har en naturlig rädsla för vargen, men räknar med att kunna hålla sina följeslagare i schack. 

Det kommer vissa signaler under dagen. Glasbjörk, den ljusa kvinnan söderöver, har funnit den försvunna flickan. Hur det ska gå med tvillingparet, det är inte bestämt ännu, men de måste få göra sina egna val. De är båda avsiktliga överlevare, utvalda på basis av sina genuint goda egenskaper. Svårigheten ligger i att de är två, och att de är i värsta slyngelåldern. Precis som vargungarna, fnissar hon, och tänker att hon ska be den sydliga vätteklanen att skicka dem till henne så snart som möjligt. 

Landskapet är mest skog och hyggen, och det känns som om det bär uppför hela tiden. En tankevilla bara, men väl förenlig med de knarriga gamla benen. 
I skymningen finner ungvargarna ett rådjurskadaver, och medan de stillar sin hunger slår den gamla läger för natten. 
Det är vidunderligt, sådana fina kåtor de bildar, de här gammelgranarna! Slår ifrån sig regnet och vinden, och för det mesta har de en mjuk bädd att bjuda av förnan, bestående av gamla barr och kottefjäll. Någon liten eld behövs inte i natt. Det blir mer än nog varmt med de båda lurviga kelgrisarna på var sida. 

Över skogen svingar 
Mjuka ugglevingar
Över vatten, över land
Söker midnattssolens brand

Skarpa ögon finner
Minsta bäck som rinner
Svara, allihop
Låt höra ugglerop!

Högt över de sovande skepnaderna glider en stor fågel på tysta, breda vingar. Högt, långt i natten går färden. Norrut... 



Algiz

Jag hoppas hon hittar mitt brev. Vilka är oddsen? Ja, jag behöver drömmen hur som helst. Detta vägbrytande, det är så förbannat monotont. Och säga vad man vill, men de här figurerna är inte så roliga att snacka med. De lever för jord och sten. 
Inte konstigt att de har så lite ungar... Hur tända kan de bli? 

Hon var bra grann, den där kvinnan. Orla, eller Glasbjörk, som naturfolken sa. Sitt riktiga namn sa hon aldrig. Inte frågade hon efter mitt heller. George. Hon skrattade bara det där pärlande skrattet och sa att Algiz, det var som gjort för mig. Och så att det var det tryggaste namn man kunde ha. Älgen. Älgrunan, den starkaste skyddssymbolen sen urminnes tider. 
Ja, jag kan vara en älg. De sa att jag älgade fram över planen. Älgade, hoppade, dunkade. En jävel på basket. Åh, den där känslan av oövervinnerlighet...
Jo, jag känner den igen. Jag tänker på dig, gyllene Orla, då blir jag oövervinnerlig!

Lag efter lag, de blir utbytta, men jag blir kvar här i tristessen. Asfalten bryts upp, fraktas bort och återgår tydligen till något slags ursprung. Vi eldar och bryter bara. 
Jag har lärt mig allt om jordmåner, mineral, om att elda i alla väder, med alla tänkbara och otänkbara brännbara ämnen. Jag måste vara ämnad för mer än att bara elda asfalt. Men vad? 

Ugglorna är i farten i natt. Väldigt vad de hoar. Det flög en riktig bjässe tvärs över lägret förut, och det lät som om hon tappade något. Inte en fågelskit, inte en mus heller, utan något hårt. Jag tyckte hon såg på mig. Fast... Det var ju inbillning. 


Lämmelfolket

Sannerligen att ugglorna härjar i natt. De vill oss något. Lyssna på ugglorna, de kommer alltid med bud. Minns era drömmar, men blunda och sov nu. I morgon kommer våra krafter att behövas.

Den gamla ser in i glöden och börjar sjunga, nynna, jojka... Det är en galder, men det är inget de andra förstår. De somnade trygga till det behagliga ljudet och den gamla sitter i trance länge, länge innan hon slår upp kåpan och rullar in sig i manteln, på den färgglada yllefilten vid den glimmande glödbädden. Ingen fara hotar i natt. 

Det är en kort natt. Solen liksom hänger och slumrar lite, men nordbor som de är så sover lämmelfolket sina timmar, vaknar pigga och utvilade men tystas, dämpas genast av den gamla. De ombeds att se inåt. Drömbilderna uppenbarar sig, alla tar del av varandras drömmar och de ser samme man. En ung man med järngrått hår. 


Algiz

Morgon igen. Ännu en dag i paradiset... Ja vi jobbar på det, skrattar han. Paradiset är vad detta ska bli, när den sista onda lämningen av människohand är förintad. Vart ska det föra honom? Och de andra skonade människorna? 
Han reser sig i sin fulla längd och sträcker ut kroppen. Gör några tänjningar och utfall.
Där! Det blänker i riset. En flaska som han har sett förut. En flaska med ett papper i. 

Händerna skakar, han fumlar med skruvkorken. En pinne... En lagom smal och styv pinne måste han ha! Han rotar ivrigt i riset tills en pinne till slut finner nåd för hans ögon. Pappersarket kommer upp i luften, och fladdrar till. Han greppar det ängsligt.
Brevet är på engelska.










Skickat från min iPad