Destination okänd

Jag ville så gärna åka med det tåget. Det gick inte till min station, det gick inte alls dit jag skulle.

Jag drömde om att få åka med. All min tid fylldes av tankar på om och hur, samt hur jag skulle kunna låta bli. Jag skulle ju komma fel, och jag skulle kanske aldrig hitta hem igen.

Det gick inte ens att köpa en biljett. Jag hade inte rätt valuta.

Med öppna ögon kastade jag mig in i en godsvagn. Det sista jag såg var några ljus i höstmörkret innan den tunga luckan gled igen.

Jag blundade hela resan. Jag blundade av rädsla för vad jag hade gjort. Jag blundade av rädsla för vart jag skulle hamna. Medan jag blundade fantiserade jag om de fantastiska platser tåget skulle passera, och om den lyckliga staden vid ändstationen.

Under resans gång tilltog mardrömmarna. Det undermedvetna talade till mig varje natt.

Det var då, om nätterna jag tvingades erkänna att jag levde på en lögn. Att jag ljög för mig själv.

”Ändstationen finns inte. Bara resan. Och jag är en fripassagerare, och när som helst kan jag bli upptäckt och kastad av tåget.”

Ångesten väckte mig långt före gryningen varje morgon. Jag såg hur det dagades i springorna ovanför skjutdörren. Med darrande röst började jag åter berätta de uttjatade sagorna för mig själv, om hur många vackra platser tåget passerade med mig. Hur storslaget allt var vid ändstationen, där jag skulle bo och leva lycklig i alla mina dagar. Den lilla rösten i magen ropade ”Nej, nej”

Ett par gånger kikade jag mellan fingrarna, och det jag såg fick mig att kasta mig handlöst nerför banvallen. Jag blev svårt skadad. Jag fick mig ordentliga läxor. Men tåget stod stilla på perrongen och väntade var gång. Väntade, visste...

Men sanningen är starkare än drömmen. Smärtorna jag bar på talade till mig både dag och natt. Jag kunde inte koncentrera mig på sagorna. Jag kunde inte sova, och mardrömmarna byttes ut mot tankar. Inga vackra tankar. Min förödmjukelse växte. Vart trodde jag att jag var på väg? Fripassageraren? Lodisen? Inga lodare i Shangri-La!

Mina ögon hade öppnats. Med öppna ögon steg jag av tåget. Inte ens tårarna lyckades förblinda mig när jag gick bort från godsvagnen, rakt ut där inga järnvägsspår finns.

Jag vet inte vart jag är på väg. Jag ser fortfarande inte klart för tårarna, men jag vet att jag måste göra min resa. Jag ska göra den till fots och med öppna ögon. Aldrig sätta skönheten före sanningen, alltid lyssna till den inre rösten.

Lyckan finns inte där borta, i änden av resan.

Lyckan finns i ett barns skratt, i en katts mjuka päls, i fågelsången en tidig vårmorgon. Lyckan finns i tröttheten efter ett gott dagsverke. I en måltid delad med de nära och kära. Lyckan kan man inte stjäla, inte köpa eller låna och inte låtsas. Lyckan finns där sanningen finns. I hjärtat.