Lilleman
önskade sig en boll
En stor och blank och blå
Ingenting annat spelade roll
om han just en sån kunde få
Inga offer var för stora
Han fick bara inte förlora
En dag så var bollen äntligen där
Lilleman var strålade glad
Han kände sig lycklig, helt bubblande
kär
där han studsade runt i sin stad
Det pirrade i hans kropp
Han var störst han var bäst, och på
topp
Han lekte och studsade natt och dag
inget annat betydde nåt då
Men bollen blev sliten och färgen svag
Den var till slut nästan grå
Dess studs blev låg och stum
och Lilleman kände sig dum
De andra barnen i lekparken
hade nya bollar, fast röda
de studsade mycket högre än den
och färgerna verkade glöda
En sån skulle man ha,
så trendig, så rätt och bra
Lilleman skämdes för sin boll
som var gammal, sliten och trist
Han lämnade den på behörigt håll
och där glömde han den visst
Den hittades av en hund
som bar runt på den en stund
Lilleman lekte med bollar i rött
stolt över att få vara med
När han gick hemåt nöjd och trött
kom den blå bollen inte med
En leksak borta ur sinne
försvinner ur barnets minne
Lilleman lekte med barnen jämt
deras normer blev hans
De skulle ha sett hans boll som ett
skämt
och han hade mist sin chans
utanför igen
utan någon vän
Men bollen låg där i regn och snö
tills den hittades av en fé
Hon rörde vid den med sitt spö
Och nu skulle Lilleman se:
Bollen var åter som ny
Men den var tung som renaste bly
Inte brydde sig bollen om
att den lyste så fint utanpå
Den rullade likgiltigt tills den kom
fram till två barn, ganska små
Deras skratt klingade så rätt,
Och bollen blev plötsligt så lätt
Bollen kände glädje igen
När den fick vara med
Den kunde nog leva utan sin vän
Och leva med besked
Studsa högt och rulla fort
mera än den någonsin gjort
Men Lilleman satt i sitt rum
ensam när hösten kom
Kände sig ledsen och dum
Började grubbla och tänka om
Kanske hade det varit värt
att stå för det man hållit kärt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar